Replik till debattinlägg i JT 2009–10 s. 403

Skapad 2010-05-26 09:41:24, av Hans Renman, uppdaterad 2010-05-26.

Inledning
Innehåll
Peter Savin avslutar sin artikel i JT 2009–10 s. 403–410 med uttalandet att domstolarna bör anlägga ett mera nyanserat synsätt vid prövningen av rekvisitet att betalning har skett med ett belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning (”avsevärt belopp”) i 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen (KL). Peter Savin betonar således behovet av flexibilitet. Ett annat behov är behovet av förutsebarhet. Det är en viktigt uppgift för lagstiftaren och domstolarna att försöka finna rätt balans mellan dessa olika behov. Rättsfallet NJA 2008 s. 1208 är ett exempel på detta. Genom rättsfallet förbättrade Högsta domstolen förutsebarheten genom att bekräfta principen att betalning ska anses ha skett med ett ”avsevärt belopp” om det betalda beloppet har överstigit tio procent av värdet på gäldenärens tillgångar vid betalningstidpunkten. För att bibehålla viss flexibilitet gavs dock samtidigt exempel på situationer då avsteg kunde göras från den fastslagna principen. Vägledande vid beräkningen av tillgångarnas värde vid betalningstidpunkten är enligt Högsta domstolen värderingen av tillgångarna i konkursbouppteckningen. Den part som påstår att gäldenärens tillgångssituation var en annan vid betalningstidpunkten eller att det värdering som gjorts i konkursbouppteckningen inte är rättsvisande för läget vid den tidpunkten har, enligt Högsta domstolen, i princip att bevisa detta. Vilken bevisbetydelse bouppteckningen ska ges beror, enligt Högsta domstolen, på omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. hur lång tid som förflutit mellan betalningen och konkursbeslutet.
Högsta domstolens uttalanden i NJA 2008 s. 1208 innebär att värderingen i bouppteckningen ska ges särskild tyngd. Konflikten mellan flexibilitet och förutsebarhet blir tydlig då det i ett enskilt fall ska bedömas om tillräcklig bevisning har lagts fram för att bevisa att värderingen i konkursbouppteckningen inte är rättvisande. Ju svårare det är att bryta presumtionen för att värderingen i bouppteckningen är riktigt desto enklare blir det att förutse hur en domstol kommer att se bedöma frågan.
För egen del är jag tveksam till om det finns anledning att låta domstolarna lägga mera kraft på att försöka klarlägga de oklarheter som kvarstår avseende rekvisitet ”avsevärt belopp”. Enligt min mening fyller rekvisitet inte något godtagbart syfte och bör därför avskaffas. Återvinningsregeln i 4 kap. 10 § första stycket KL gör det möjligt att återvinna betalningar av skulder som skett inom viss tid före konkursen. Omsättningsintresset är tillräckligt skyddat genom rekvisitet att endast icke-ordinära betalningar kan återvinnas. Att dessutom kräva att en viss beloppsgräns ska ha passerats framstår inte som motiverat. Någon risk för att konkursförvaltare skulle inleda processer om småbelopp ifall rekvisitet ”avsevärt belopp” avskaffas finns inte. Detta motverkas effektivt av de begränsningarna som gäller för möjligheten att få ersättning för rättegångskostnader då tvisteföremålet uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet.
Om en beloppsgräns ändå ska finnas kvar i 4 kap. 10 § KL bör gränsen vara så tydlig som möjligt. I § 547 i Federal Bankruptcy Code i USA föreskrivs att en förutsättning för återvinning i en näringsidkares konkurs är att det sammanlagda värdet av vad som har överförts av gäldenären har uppgått till 5 000 USD eller mer. Vi skulle kunna ha en liknande beloppsgräns i Sverige. Beskrivningen av ”avsevärt belopp” i 4 kap. 10 § första stycket KL skulle kunna ersättas av en beloppsgräns som innebär att återvinning kan ske endast om betalning har skett med belopp som sammanlagt överstiger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, f.n. 42 400 kronor.
Risken med en tydlig beloppsgräns är att betalning sker med belopp som ligger strax under gränsen. Sådant missbruk motverkas dock av återvinningsregeln 4 kap. 5 § KL som gör det möjligt att återvinna betalningar till borgenärer som känt till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gör att betalningen ska anses som otillbörlig. Det har antytts att även vid återvinning enligt 4 kap. 5 § KL finns en lägsta beloppsgräns. I förarbeten och rättspraxis har vid otillbörlighetsbedömningen enligt 4 kap. 5 § KL tillmätts betydelse om betalning skett med ett ”betydande belopp” (se t.ex. prop. 1975:6 s. 208 och NJA 1978 s. 194). Naturligtvis bör beloppets storlek kunna påverka otillbörlighetsbedömningen, men det bör inte vara nödvändig förutsättning för otillbörlighet att beloppet har varit betydande. Även om rättshandlingen har avsett ett lågt belopp kan det borgenärsillojala beteendet vara tillräckligt tydligt för att framstå som otillbörligt (t.ex. en betalning av några tusenlappar till en närstående på själva konkursdagen, strax innan konkursansökan ges in).
Hans Renman
Hamilton Advokatbyrå
hans.renman@hamilton.se
Repliker
Denna publikation saknar repliker.
Du måste vara inloggad för att skriva en replik.