Myndigheters agerande i plan- och byggfrågor

Skapad 2011-08-07 19:15:39, av Olof Dahlbäck

Inledning
Åtskilliga kommuner torde ibland ha en hel del av vinna på att agera lagstridigt i ärenden som gäller plan- och byggfrågor. Till exempel händer det nog ganska ofta att de kan främja den politik de vill föra i sådana frågor genom att fatta lagstridiga beslut om detaljplaner och bygglov. Även när det gäller prövningen av kommunala beslut i dessa ärenden kan rättsligt ovidkommande intressen spela en roll. Länsstyrelsen, som är första instans att pröva överklaganden av besluten, kan i plan- och byggfrågor ha intressen som den inte kan tillgodose på ett lagligt sätt men som den ändå kan främja som prövande myndighet. Länsstyrelsen har inte bara makt att fatta beslut, den har också möjlighet att välja de personer som skall utreda och fatta besluten, att välja när besluten skall fattas, och att välja mellan att ta in eller att inte ta in information. Denna administrativa makt kan den missbruka för att påverka utgången av ärenden. Även myndigheter som prövar länsstyrelsens beslut kan ha intresse av att agera lagstridigt. Tidigare prövades överklaganden av dessa beslut av länsrätten (bygglov) och av regeringen (detaljplaner). I bägge fallen hade politiker ett dominerade inflytande över besluten. I länsrätten var majoriteten av nämndemännen lokala politiker, dvs. personer som i många fall drev politik i mark- och byggfrågor.
Att myndigheter kan missbruka sin makt när de agerar i frågor som gäller detaljplan och bygglov har jag erfarit när jag har försökt förhindra att Gotlands kommun (det nuvarande namnet är Region Gotland, men jag använder genomgående beteckningen ”kommun”) låter exploatera ett område – fastigheten Visby Snäckgärdet 1:28 – som enligt beslut av naturvårdsverket är av riksintresse för naturvård och rörligt friluftsliv. Jag har i detta syfte varit involverad i flera rättsprocesser, och jag har blivit förbluffad när jag har förstått vad som kan ske i dessa sammanhang. Jag har agerat som fastighetsägare, dvs. som privatperson, i ärendena (jag är delägare av en grannfastighet), men jag tror av flera skäl att en redogörelse för händelserna har allmänt intresse. Det viktigaste skälet är att händelserna visar att kommun och länsstyrelse genom sitt agerade kan sätta viktiga bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10, PBL) och i miljöbalken (1998:808, MB) ur spel. Ett annat skäl är att händelserna belyser hur snävt miljöfrågor kan behandlas rättsligt. Ett tredje skäl är att händelserna är intressanta mot bakgrund av den aktuella debatten om förekomsten av ekonomiska oegentligheter i lokal offentlig förvaltning.
Det jag beskriver i fortsättningen är alltså rättsfall – framför allt överklagandeärenden – i vilka jag själv har varit part. Det är fråga om en komplicerad härva av ärenden, men vad det i grunden handlar om är egentligen enkelt. Kommunen har velat hårdexploatera ett område som är av riksintresse för naturvård och friluftsliv, den har träffat avtal med en entreprenör om denna exploatering, den har fattat beslut om att ge bygglov för tillfälligt uppförande av ett stort motell i området, och den har först därefter fattat beslut om detaljplan, en plan helt förenlig med avtalet och med det redan uppförda motellet. Den juridiska frågan om beslutens lagstöd är skäligen ointressant. Det är uppenbart att besluten var lagstridiga. Domar i högsta instans bekräftar detta. Det intressanta är i stället att dessa domar inte har haft någon praktisk betydelse. Det lagstridigt uppförda motellet står kvar sedan många år, och kommunen och länsstyrelsen har hela tiden agerat för att det skall få stå kvar – av allt att döma har man aldrig haft en tanke på att följa lagen – och det märkliga är att rättssystemet tillåter att man agerar på det sättet.
Innehåll
Turistprojektet
Fastigheten Visby Snäckgärdet 1:28, nedan kallad området, ligger vid kusten ungefär en halv mil norr om Visby centrum. Området, på vilket det sedan 1960-talet har funnits en campinganläggning, hade före den olagliga exploateringen mycket stora miljövärden. Den var enligt beslut (som fortfarande gäller) av naturvårdsverket av riksintresse både för naturvård och för rörligt friluftsliv och hade sedan gammalt använts av folk från Visby med omnejd för att ströva i. I området fanns vacker och omväxlande natur. Floran var intressant med skyddsvärda arter. Geologiskt var området intressant bl.a. på grund av de strandvallar från Östersjöns äldre historia som fanns orörda i dess övre delar. Av kulturhistoriskt intresse är alltjämt de fornlämningar som finns vid stranden.
År 2003 träffade kommunen och det privata företaget Snäcks Camping AB (SCAB) avtal om att SCAB skulle ta över det kommunalt ägda området med dess campinganläggning och där bygga och driva en stor turistanläggning. Avtalet träffades alltså innan det fanns någon detaljplan eller något förslag till detaljplan och kom att ligga till grund för det förslag till detaljplan som senare lades fram.
Privatiseringen av Snäckanläggningen har varit en del i en omfattande privatisering av kommunala campinganläggningar på Gotland. Kommunens försäljningar/upplåtelser av tre av dessa anläggningar har lett till negativa reaktioner på lokal nivå. Dessa tre anläggningar, bl.a. Snäckanläggningen, har tagits över av företag som helt eller delvis har ägts av samma entreprenör. I debatten har misstankar om ekonomiska oegentligheter och andra missförhållanden framförts. Att det har funnits fog för sådana misstankar står klart sedan en revisionsbyrå på uppdrag av kommunens revisorer har analyserat vad som skett och har riktat hård kritik mot kommunen (Lars Meyer och Lotta Ricklander: ”Revisionsrapport. Granskning av kommunens hantering av upplåtelse av fyra turistanläggningar”, Öhrlings PriceWaterhouseCoopers, 2008-05-08). Byrån anser att det bl.a. i fråga om upplåtelsen av Snäckanläggningen har eller kan ha varit fråga om otillbörligt gynnande av enskild. Man har också funnit stora brister i hur kommunen har dokumenterat handläggningen av ärendena.
Första bygglovet
Trots att det inte fanns någon gällande detaljplan uppfördes många byggnader och utfördes omfattande markarbeten i området efter avtalet om turistprojektet. Det första bygglovet gavs år 2005 (dnr 41350). Byggnadsnämnden gav då SCAB bygglov för tillfällig åtgärd i fem år för uppförande av 45 villavagnar vid stranden, dvs. på områdets nedre del, för uthyrning till turister.
SCAB sökte först bygglov för uppförande av 50 villavagnar. Flera remissutlåtanden som nämnden fick in i det ärendet var mycket negativa till åtgärden. Stadsarkitektkontoret var helt avvisande. Kontoret menade att det var olämpligt att åtgärden kom till stånd, eftersom området hade mycket stor betydelse för kulturvården, naturvården och det rörliga friluftslivet. De allmänna intressena ansågs överväga den enskilda exploateringsintresset. Åtgärden gick inte, menade man, att förena med en från allmän synpunkt lämplig användning av mark- och vattenresurserna eller med gällande översiktsplan och den innebar påtaglig skada på riksintressena. Om åtgärden skulle genomföras måste den föregås av detaljplaneläggning.
2005-03-30 sökte SCAB dispens hos länsstyrelsen för att få uppföra 45 villavagnar vid stranden. 2005-04-07, dvs. sex arbetsdagar senare, beviljade styrelsen dispens från det byggnadsförbud som fanns enligt 7 kap 16 § MB och från det byggnadsförbud som fanns enligt bestämmelser som införts med stöd av 7 kap 5 § MB för naturreservatet Gotlandskusten (dnr 521-1759-05). De särskilda skäl som styrelsen anförde för sitt beslut gick i korthet ut på att området redan användes för camping och att ett uppställande av flera campingvagnar inte spelade någon större roll ur naturvårdssynpunkt, att åtgärden var lämplig med hänsyn till friluftslivets intressen och att den inte hindrade eller avhöll allmänheten från att beträda eller utnyttja omkringliggande område. Styrelsen ansåg vidare att livsvillkoren för djur- och växtarter inte försvårades väsentligt och att exploateringen inte medförde påtaglig skada på riksintressena i området.
Länsstyrelsens beslut var absurt av flera skäl. 1) Den bedömda åtgärden avsåg inte camping – det var i stället fråga om att uppföra ett motell. 2) Det var inte sant att naturvårdsintressena inte skadades påtagligt. Det var nämligen fråga om att uppföra en bebyggelse som snarast var av radhustyp direkt vid stranden med gator, parkeringsplatser, belysning o.a., vilket innebar att strandområdet helt ändrade karaktär – från att ha varit natur blev detta område hårdexploaterat och till väsentlig del privatiserat. Därmed försämrades också förutsättningarna för friluftslivet. 3) Det var inte sant att växt- och djurliv inte skulle komma att skadas väsentligt. En rödlistad växt har enligt artdatabanken troligen utrotats på en växtplats till följd av exploateringen och en bäck som är viktig för produktionen av laxyngel skadades allvarligt. 4) Styrelsen ställde inte något krav på att uppförandet av villavagnarna skulle föregås av detaljplaneläggning (däremot skrev styrelsen att man helst såg att verksamheten i området detaljplanerades). Ett sådant krav borde självklart ha ställts.
2005-04-13, fyra arbetsdagar efter länsstyrelsens beslut, fattade byggnadsnämnden beslut med knappast möjliga majoritet om att ge bygglov. Stadsarkitektkontoret avstyrkte, i stort sett av samma skäl som tidigare. Någon detaljplan för området fanns inte. Vi som ägde grannfastigheten Visby Snäckgärdet 1:25–27 blev inte informerade om ärendet eller delgivna beslutet.
Den dispens som SCAB fick är i linje med andra dispenser som länsstyrelsen på Gotland har givit. Styrelsen har under senare år blivit hårt kritiserad för beslut som den har fattat i miljöärenden, särskilt ärenden som har gällt byggnation i kustområden. Naturvårdsverket har agerat mot några sådana beslut som har inneburit att miljöintressen har fått stå tillbaka för andra intressen. Den förra landshövdingen tvingades att lämna sin tjänst därför att hon hade uttalat sig på ett sätt som visade att hon medvetet åsidosatte miljöhänsyn som hon var skyldig att hävda (hennes uttalande under ett sammanträde spelades henne ovetande in på band och spelades sedan upp i radio). Det var under denna landshövding som styrelsen tog ställning till kommunens planer på att exploatera Snäckområdet, och det var under samma landshövding som styrelsen tog ställning till mina överklaganden av kommunens beslut om att ge lov till uppförande av byggnader på områdets övre del och till mitt överklagande av kommunens beslut om att anta detaljplan för området (se nedan).
Bygglov för områdets övre del
Jag var inte involverad i det ovan beskrivna ärendet. I senare ärenden som har gällt bygglov för uppförande av villavagnar och stugor i området och antagandet av detaljplan för området har jag varit involverad på så sätt att jag har överklagat kommunens beslut.
Under första halvåret 2007 gav byggnadsnämnden i tre beslut bygglov för tillfälliga åtgärder i ett år för uppförande av 40 villavagnar (dnr 61711), 12 stugor (dnr 61712) respektive 8 stugor (dnr 70410) på områdets övre del för uthyrning till turister. Det fanns vid denna tid ingen detaljplan för området. Jag yttrade mig i dessa ärenden. Byggnaderna uppfördes av allt att döma innan jag blev delgiven besluten (nämnden har tillämpat ett system som innebär att delgivning sker åtskillig tid efter att besluten är fattande).
Som lagstöd för besluten angavs 8 kap 12 § PBL. Den paragrafen var emellertid inte tillämplig, eftersom den för sådan omfattande bebyggelse som det var fråga om förutsätter att det finns detaljplan (de tre besluten gällde tillsammans 60 byggnader, och dessa var samtliga inplanerade i området enligt en karta som bifogades SCAB:s ansökningar). Om detaljplan inte finns kan dock bygglov för tillfällig åtgärd under vissa förutsättningar ges med stöd av bestämmelserna i 8 kap 14 § PBL. Denna paragraf lyder i sin viktigaste del: ”Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 §, får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, om sökanden begär det.” Hur denna paragraf skall tillämpas är tämligen väl klarlagt genom domar från regeringsrätten. I korthet kan sägas att för att bygglov skall kunna ges för tillfällig åtgärd måste åtgärdens provisoriska karaktär framstå som reell med hänsyn till dess syfte och till de tekniska och ekonomiska möjligheterna att återgå till ett planenligt användningssätt (RÅ 1994 ref. 13). För att få lov för tillfällig åtgärd är det inte tillräckligt att en byggnad är lätt demonterbar, om det framgår att behovet av byggnaden är av långsiktig karaktär (RÅ 1998 not 92).
År 2007 fanns det alltså 45 villavagnar vid stranden och 40 villavagnar och 20 stugor på områdets övre del. Dessa 105 byggnader uppfördes som tillfälliga åtgärder, men de står fortfarande kvar och har hela tiden använts för uthyrning till turister. Alla eller de allra flesta har egna parkeringsplatser. På fastigheten har också omfattande markarbeten utförts – schaktningar; dragning av el, vatten och avlopp; anläggning av vägar, parkeringsplatser och gräsmattor – i samband med uppförandet av dessa byggnader. Byggnadsnämnden gav alltså 2007 bygglov för tillfälligt uppförande av ett mycket stort motell, trots att detaljplan saknades. Nämnden förlängde senare loven eller fattade andra beslut som gäller byggnaderna, vilket har inneburit att dessa har kunnat stå kvar. År 2009 upptäcktes vid en inspektion av boverket att det fanns fem villavagnar på områdets övre del vilka saknade bygglov. När dessa uppfördes är oklart, men totalt har alltså 110 byggnader under en längre tid varit uppförda på fastigheten och hyrts ut till turister.
Jag överklagade besluten från 2007 i de tre bygglovsärendena till länsstyrelsen och begärde att de skulle upphävas, och jag överklagade senare länsstyrelsens/länsrättens beslut i ärendena samt andra beslut om bygglov. Motiveringarna för mina olika överklaganden var i stort sett av samma slag. Jag hävdade att bestämmelserna i 8 kap 14 § PBL inte gav stöd för besluten att ge bygglov, framför allt därför att SCAB:s åtgärder inte var provisoriska. Att de inte var det framgick bl.a. av att de markarbeten som hade utförts för att byggnaderna skulle kunna uppföras hade permanent natur. Att markarbetena var permanenta var obestritt. SCAB förklarade att man inte tänkte återställa marken. Jag hävdade också att syftet med åtgärderna var av den arten att de inte kunde betraktas som provisoriska. Kommunen ville exploatera området och anlägga en turistindustri där, och de ifrågasatta åtgärderna var helt förenliga med det avtalade turistprojektet (det skulle visa sig att de också var helt förenliga med den detaljplan som kommunfullmäktige antog vintern 2007). Det fanns också annat som tydde på att åtgärderna inte var tillfälliga – t.ex. att SCAB:s ansökningar gällde icke tillfälliga bygglov, att skrivningar i beslutsprotokollen tydde på att det egentligen var fråga om icke tillfälliga bygglov, och att de ekonomiska incitamenten för SCAB att ta bort byggnaderna var svaga eller obefintliga.
En annan motivering för mina överklaganden var att en bebyggelse av det slag det var fråga om krävde detaljplanering för att allmänheten skulle kunna ha möjlighet att påverka miljön. Området hade stora miljövärden, men byggnadsnämnden hade trots detta i en serie beslut givit lov till en mycket omfattande bebyggelse. Bebyggelsen var av sådant slag att besluten borde ha fattats med ledning av en gällande detaljplan, vilket alltså ej hade skett. Nämndens beslut kringgick och undergrävde därför den beslutsprocess som skall föregå antagandet av en sådan plan, vilket innebar att allmänheten inte fick rimliga möjligheter att påverka miljön i området. Att detaljplan upprättades var av stor vikt, eftersom området var av riksintresse av miljöskäl och eftersom de byggnader som hade fått bygglov påverkade miljön mycket negativt.
Länsstyrelsen gav bifall till mina överklaganden av de två första besluten om bygglov, däremot inte till mitt överklagande av det tredje beslutet (när länsstyrelsen fattade beslut i det tredje fallet hade länsrätten avkunnat dom i de två första fallen). De tre styrelsebesluten överklagades. Länsrätten fastställde i samtliga tre fall kommunens ursprungliga beslut med motiveringen att bestämmelserna i 8 kap 14 § PBL var uppfyllda. Jag överklagade länsrättens domar till kammarrätten, som 2008-12-12 avkunnade dom och biföll mitt yrkande att byggloven skulle upphävas (dnr 8325-07, 8326-07, 1661-08). Kammarrätten fann att åtgärderna inte var tillfälliga. Skälen för kammarrättens bedömning var att de markarbeten som hade genomförts i anledning av uppförandet var omfattande, att det torde krävas omfattande tekniska och ekonomiska resurser för att återställa marken och att det syfte med markarbetena som SCAB hade anfört – att modernisera campingplatsen – inte tydde på ett tillfälligt behov av byggnaderna. SCAB sökte prövningstillstånd. Regeringsrätten meddelade 2009-10-21 att den inte beviljade detta (dnr 495–497-09).
Länsrättens domar
Länsrätten prövade alltså överklagandena av länsstyrelsens beslut i de tre ärendena. Först avgjordes de ärenden som gällde de 40 villavagnarna och de 12 stugorna (dnr 670-07, 804-07), senare det ärende som gällde de åtta stugorna (dnr 67-08). Ärendena var likartade, och länsrätten hänvisade i sin dom i det senare målet till domen i de förra målen. Avgörande för rättens ställningstagande var dess åsikt om vilken roll ett återställande av marken skulle spela för bedömningen av åtgärdernas tillfällighet. Det var rättens mening att det inte var nödvändigt att marken skulle återställas för att åtgärderna skulle bedömas som tillfälliga. Avgörande för tillfälligheten skulle i stället vara att det var enkelt att ta bort byggnaderna. Denna ståndpunkt stred mot de av regeringsrätten utpekade förutsättningarna för att en åtgärd skall kunna betraktas som tillfällig enligt 8 kap. 14 § PBL.
Aspekter som gällde miljön och allmänhetens möjligheter att få göra sin röst hörd vid tillkomsten av omfattande ny bebyggelse sattes åsido av länsrätten. Rättens enda kommentar som kunde ha med sådana aspekter att göra var följande: ”Vad Olof Dahlbäck anfört och vad i övrigt förekommit i målet ger inte vid handen att de ifrågavarande åtgärderna, som utförts på en fastighet som sedan flera decennier används som campingplats, är olämpliga med hänsyn till åberopade allmänna intressen”. Man hade inget att säga om det faktum att de byggnader som hade fått bygglov av kommunen mycket negativt påverkade miljön. Miljöbalkens bestämmelser för skydd av riksintressena nämndes inte. PBL:s bestämmelser om den beslutsprocess som skall föregå antagandet av detaljplan nämndes inte heller. Dessa aspekter borde enligt min mening ha spelat en roll vid prövningen av byggloven. Enligt regeringsrättsbeslut skall vid prövningen av om bygglov kan ges enligt 8 kap 14 § hänsyn tas till andra bestämmelser i PBL och till andra lagar (RÅ 1991 not. 162; RÅ 1994 ref. 13). Men så såg tydligen inte länsrätten på saken. I praktiken fungerade alltså inte rättsskyddet för miljön och för medborgarinflytandet.
Detaljplanen
Gotlands kommunfullmäktige beslöt 2007-12-17 att anta detaljplan för området (dnr 32041). Jag överklagade beslutet och begärde att det skulle upphävas. I min skrivelse till länsstyrelsen (dnr 403-861-08) hävdade jag att planen var grovt olaglig i flera avseenden och att allmänhetens möjligheter att påverka den allvarligt hade begränsats på grund av kommunens åtgärder. Länsstyrelsen avslog mitt överklagande 2008-07-29. Jag överklagade länsstyrelsens beslut till regeringen (dnr M2008/3306/F/P). 2009-07-09 antog regeringen en reviderad detaljplan i vilken ett område vid stranden var uteslutet. Bortsett från denna uteslutning avslogs mitt överklagande. Jag ansökte hos regeringsrätten om rättsprövning av regeringens beslut med stöd av 1 § i lagen (2006: 304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut, och jag begärde med stöd av 5 § i samma lag att regeringens beslut tills vidare inte skulle gälla (dnr 5181-09). Regeringsrätten beslöt 2009-09-17 att regeringens beslut tills vidare inte skulle gälla, och den avkunnade dom 2010-03-31. Domen innebar att regeringens beslut upphävdes. Motiveringen var att regeringens beslut stred mot 5 kap 24 § 1:a st. och 26 § 2:a st. PBL (se nedan) och mot 5 kap 18 § 1:a st. PBL, att det inte var uppenbart att detta saknade betydelse för regeringens avgörande, och att beslutet skulle upphävas redan på grund av dessa förhållanden. Regeringen ändrade 2010-04-29 sitt beslut i enlighet med regeringsrättens dom.
Min kritik av planen, vilken bl.a. byggde på analyser av lagtext, regeringsrättsdomar och regeringens PBL-proposition, var i huvudsak följande:
· Förslaget till detaljplan avvek från den översiktsplan som gällde för området och detta hade inte kungjorts eller redovisats på det sätt som krävs i 5 kap 24, 26 §§ PBL. Avvikelserna mellan förslaget och översiktsplanen var utomordentligt stora och gällde bl.a. behandlingen av fornminnena, de restriktioner som skulle läggas på byggandet på grund av flygplansbuller och tillgängligheten inom området, men framför allt gällde de områdets allmänna inriktning. Enligt översiktplanen skulle den allmänna inriktningen för området avse naturvård, friluftsliv, strövande i naturen, camping och bad och området skulle vara fritt från bebyggelse. Enligt förslaget till detaljplan handlade det i stället om en hårdexploatering av området. I planbeskrivningen konstaterades att området mer skulle komma att ”likna ett industriområde för turism”.
· Det var uppenbart att de två riksintressena skulle skadas påtagligt om detaljplanen genomfördes, vilket var olagligt enligt 3 kap 6 § MB. Att förlägga en turistindustri till området var omöjligt att förena med ett bevarande av de delar av naturmiljön som konstituerade riksintressena, i synnerhet som planen inte innehöll någon bestämmelse om uppföljning eller något väsentligt skydd för miljön.
· Det var uppenbart att kommunen inte hade uppfyllt kraven i 6 kap 12 § MB på att rimliga alternativ (med hänsyn till syfte och geografisk räckvidd) till en detaljplan skall identifieras, beskrivas och bedömas vid upprättandet av planen. I förslaget till detaljplan sades rakt ut att några alternativa lokaliseringar inte hade varit aktuella att utreda och det fanns heller inga alternativ redovisade bortsett från alternativa sätt att hantera fornlämningarna.
· Detaljplanen innebar att byggnation tilläts alldeles invid gränsen till den fastighet som jag var delägare av. Planen skulle därför komma att innebära mycket allvarliga olägenheter för personer som använde min fastighet, olägenheter som var onödiga därför att den ungdomscamping som av allt att döma var tänkt att förläggas intill min fastighet kunde förläggas på annat håll, ett förhållande som stred mot bestämmelser i 1 kap 5 § och 5 kap 2 § PBL.
Till detta kom att kommunen hade hindrat allmänheten från att få den insyn i och det inflytande på beslutsprocessen som förutsätts i PBL och i regeringens proposition. Man hade innan förslaget till detaljplan lades fram genom att fatta en serie av lagstridiga beslut låtit SCAB uppföra det stora motellet med tillfälliga bygglov – byggnader som alltså var helt förenliga med detaljplanen – vilket måste ha givit allmänheten intrycket att man var fast besluten att genomföra det turistprojekt som man tidigare hade slutit avtal om. Man hade dessutom förlagt tiden för överklagande av beslutet om detaljplanen till jul- och nyårshelgerna, vilket begränsade allmänhetens möjligheter att överklaga (den senare kritiken framförde jag inte i överklagandet till länsstyrelsen).
Detaljplanen – länsstyrelsens och regeringens beslut och bedömningar
Den kritik som jag riktade mot detaljplanen bemöttes av länsstyrelsen och regeringen på följande sätt.
Allmänhetens möjligheter till insyn och inflytande hade undergrävts. Kritiken att kommunen hade undergrävt allmänhetens möjligheter att få insyn och inflytande genom att ge bygglov till ett motell innan allmänheten fick ta ställning till detaljplanen bemöttes varken av länsstyrelsen eller av regeringen. Kritiken att allmänhetens möjligheter att överklaga beslutet om detaljplan allvarligt hade begränsats av att tiden för överklagande sammanföll med jul- och nyårshelgerna kommenterades av regeringen, som ansåg att kommunens handläggning i denna fråga var riktig.
Avvikelserna mellan detaljplan och översiktsplan hade inte kungjorts och redovisats enligt lagens föreskrifter. Länsstyrelsen förnekade att det fanns några sådana avvikelser, ”eftersom det framgår av översiktsplanen att en expansion av området med inriktning mot turism är möjligt”. Regeringen konstaterade bara att enligt dess mening var detaljplanen inte oförenlig med kommunens intentioner för området såsom de framställts i översiktsplanen. De avvikelser mellan översiktsplan och detaljplan som jag hade påtalat diskuterades inte av regeringen. Regeringen hade låtit boverket yttra sig över mitt överklagande, men detta yttrande som på alla av boverket kommenterade punkter gick på min linje fäste regeringen inget avseende vid. Regeringen tog således ingen hänsyn till att boverket ansåg att detaljplanen väsentligt avvek från översiktsplanen.
Riksintressena skulle skadas mycket allvarligt. Länsstyrelsen medgav att det var fråga om en ”extrem” exploatering och att förändringarna av landskapet var ”irreversibla”, men hävdade att riksintressena ändå var tillgodosedda. Regeringen accepterade utan diskussion den bedömning som styrelsen hade gjort. Min kritiska granskning av detaljplanens miljökonsekvensbeskrivning och av styrelsens utlåtanden om planen – jag hävdade att dessa utlåtanden var undermåliga därför att de inte beaktade för riksintressena konstitutiva förhållanden – diskuterades inte av regeringen. I skriftväxlingen med regeringen begärde jag tre gånger att naturvårdsverket skulle få yttra sig om planen. Detta ignorerades av regeringen.
Miljöbalkens krav på identifiering, beskrivning och bedömning av rimliga alternativ uppfylldes inte. Länsstyrelsen ignorerade denna kritik helt. Man nämnde inte ens att jag hade framfört kritiken. Regeringen diskuterade överhuvudtaget inte om MB:s krav på identifiering, beskrivning och bedömning av rimliga alternativ var uppfyllda, utan konstaterade bara att den fann att miljökonsekvensbeskrivningen var tillräckligt omfattande med hänsyn till den prövning som skulle göras. Man diskuterade alltså inte mina argument. Att boverket ansåg att miljöbalkens krav inte var uppfyllda tog regeringen ingen hänsyn till.
Betydande olägenheter för min fastighet. Länsstyrelsen hävdade att allmänintressena krävde byggnation på området invid min fastighet och att dessa intressen vägde tyngre än mina privata intressen. Man diskuterade inte mina argument – som t.ex. gällde att SCAB ville förlägga ungdomscamping vid gränsen till min fastighet, att det fanns annan mark för dessa campingbyggnader, och att styrelsen själv tidigare hade förordat att byggförbud skulle införas för det aktuella delområdet. Regeringen menade att de olägenheter som kunde uppstå för mig inte kunde vara så betydande att planen av det skälet inte kunde godtas, och att vad jag framfört i olika avseenden inte utgjorde skäl för att upphäva beslutet att anta planen. Man diskuterade inte något av mina argument.
Den här genomgången av länsstyrelsens och regeringens beslut visar att mitt överklagande av detaljplanen aldrig blev föremål för någon seriös prövning. Flertalet av mina argument diskuterades aldrig. Även i övrigt var myndigheternas befattning med ärendet undermålig. Som exempel kan nämnas regeringens handläggning av revideringen av detaljplanen. Regeringens beslut innebar att den accepterade en reviderad plan som uteslöt området nere vid stranden, men det fanns ingen skriftlig utredning av vad denna uteslutning skulle komma att innebära. Saken hade överhuvudtaget inte nämnts i de dokument som gällde den ursprungliga detaljplanen. Det var emellertid uppenbart att uteslutningen var olämplig – strandområdet borde självklart ingå i planen, eftersom stranden och områdets övre del hörde nära samman geografiskt och i fråga om allmänhetens användande. Regeringen var emellertid inte intresserad av sådana frågor – man skickade mig det ytterligt kortfattade, icke utredda förslaget till reviderad detaljplan för yttrande. Jag fick tre arbetsdagar på mig för att svara.
Länsstyrelsens handläggning av två bygglovsärenden
I handläggningen av två ärenden som gällde överklagande av bygglov favoriserade länsstyrelsen SCAB. Byggnadsnämnden beslöt 2008-05-28 att lämna förlängt bygglov (tillfälliga åtgärder t.o.m. 2010-05-31) till SCAB för de 40 villavagnarna respektive de 12 stugorna i området. Jag överklagade dessa två beslut till länsstyrelsen 2008-06-24 och begärde att besluten skulle upphävas (dnr 403-4253-08, 403-4254-08). Förlängningarna avsåg de bygglov som byggnadsnämnden hade givit SCAB år 2007. Som jag har nämnt ovan överklagade jag dessa tidigare beslut, och de upphävdes av kammarrätten 2008-12-12.
Sedan jag hade överklagat byggnadsnämndens beslut om förlängningar meddelade länsstyrelsen 2008-07-21 att man skulle låta mina ärenden vila i avvaktan på en lagakraftvunnen dom i de ärenden som gällde de ursprungliga byggloven och som då prövades av kammarrätten. Efter att kammarrätten avkunnat dom ringde jag till länsstyrelsen och klagade över att dess beslut dröjde, och jag skickade något senare en skriftlig begäran till länsstyrelsen om att den snarast skulle ta ställning till mina överklaganden. 2009-03-12 meddelade länsstyrelsen att den inte längre stod fast vid den vilandeförklaring som den tidigare meddelat. Motparten yttrade sig därefter till länsstyrelsen, och jag yttrande mig över motpartens skrivelse. Jag ringde därefter till länsstyrelsen och talade med handläggaren och fick därvid veta att mina ärenden inte behandlades. 2009-10-21 meddelade regeringsrätten att den inte prövade kammarrättens dom. Efter ytterligare påstötning från mig beslöt styrelsen 2009-11-06, dvs. drygt 16 månader efter mitt överklagande, att lämna bifall till min begäran att byggnadsnämndens beslut skulle upphävas.
Denna handläggning av ärendet var märklig med tanke på hur länsstyrelsen tidigare hade handlagt ett ärende som gällde överklagande av bygglov till SCAB. Jag överklagande 2007-07-04 det ovan nämnda beslutet av byggnadsnämnden att ge tillfälligt bygglov till SCAB för uppförande av åtta stugor i området. Styrelsen avslog mitt överklagande 2007-12-19 (dnr 403-4674-07) med motiveringen att länsrätten 2007-11-08 hade avkunnat dom i två snarlika ärenden och att denna dom, som hade gått mig emot, var vägledande för länsstyrelsen. Länsrättens dom var överklagad av mig när länsstyrelsen fattade sitt beslut. Styrelsen väntade alltså inte i detta fall på lagakraftvunnen dom innan den tog ställning.
Det tidigare ärendet liknade de senare ärendena, dock med den skillnaden att den dom som åberopades av länsstyrelsen som vägledande hade gått mig emot, medan den dom som länsstyrelsen senare inte betraktade som vägledande innebar att domstolen hade gått på min linje. Det fanns inte något rimligt skäl för styrelsen att inte förfara på samma sätt i de senare ärendena som man gjorde i det tidigare ärendet. Att man dröjde med beslutet i de senare ärendena innebar att SCAB kunde ha kvar sina byggnader i området.
Kommunalt skenbeslut
I början av år 2009 uppkom den situationen att SCAB saknade bygglov för de ovan nämnda åtta stugorna och att byggnadsnämnden på grund av kammarrättens dom 2008-12-12 var förhindrad att ge nytt tillfälligt bygglov för uthyrning. Nämnden beslöt då 2009-04-08 att lämna bygglov (tillfällig åtgärd t.o.m. 2010-03-31) till SCAB för ”upplag” av dessa stugor (dnr 80997).
I protokollet stod det således att bygglovet gällde ”upplag” av åtta stugor, men det var inte fråga om något upplag. De åtta stugorna var exakt samma stugor vars tidigare bygglov kammarrätten hade upphävt, och de stod kvar på exakt samma plats där de tidigare stått. De var försedda med el och VA, var fullt funktionsdugliga och var praktiskt möjliga att hyra ut, liksom tidigare. Byggnadsnämnden hade bara etiketterat om ärendet, förmodligen för att – utan att behöva erkänna att man bröt mot kammarrättens dom – hjälpa SCAB att hyra ut stugorna och för få igång en ny rättsprocess som kunde förhala det slutliga avgörandet. Enligt nyhetsartikeln ”Snäck hyr ut stugor trots förbud”, som publicerades 2009-05-29 på Sveriges Radios hemsida (www.sr.se), hade Radio Gotland vid ett besök på campinganläggningen upptäckt att de åtta campingstugorna hyrdes ut, och enligt samma artikel hade ägaren sagt ”att kommunen gett signaler om att stugorna fick hyras ut, trots ett skriftligt förbud”.
Ärendet var alltså egentligen samma ärende som tidigare – dvs. samma ärende som gällde det tidigare bygglovet som jag hade överklagat, som var avgjort i kammarrätten och som behandlades av regeringsrätten. Jag borde därför ha fått tillfälle att yttra mig över ansökan och ha blivit delgiven beslutet, men jag blev inte informerad. Dessa och andra omständigheter tydde på att byggnadsnämnden försökte dölja sitt beslut.
Kommunen struntar i kammarrättens dom
I början av 2010 hade byggnadsnämnden att ta ställning till vad som skulle ske med de 45 villavagnar som fanns vid stranden. Det tillfälliga bygglov på fem år som hade givits 2005 skulle snart gå ut, och man fick 2009-09-11 en begäran från SCAB om förlängning av lovet (dnr 91168). Någon detaljplan för området fanns inte, trots att länsstyrelsen i den fem år tidigare givna dispensen hade meddelat att man helst såg att strandområdet detaljplanerades.
Nämnden borde självfallet ha avslagit ansökan. Efter kammarrättens dom 2008-12-12 med upphävande av besluten om bygglov för de 40 villavagnarna och de 20 stugorna på områdets övre del och regeringsrättens beslut 2009-10-21 att inte bevilja prövningstillstånd borde det ha stått helt klart att uppförandet av villavagnarna vid stranden inte kunde betraktas som en tillfällig åtgärd. Kammarrättens bedömning var att uppförandet av villavagnar och stugor på områdets övre del inte var en tillfällig åtgärd av skäl som ovan beskrivits. Att rättens dom var tillämplig i det aktuella fallet var uppenbart. Det var fråga om samma slags byggnader (villavagnar) som avsågs i domen, och byggnaderna hade uppförts i samma syfte, i samma område, på samma sätt och med samma slag av omfattande markarbeten. Stadsarkitektkontoret avstyrkte också förlängning. Kontoret hänvisade i sitt utlåtande till kammarrättens dom, enligt vilken villavagnar på fastighetens övre del inte kunde betraktas som tillfälliga åtgärder. Kontoret menade att domen var tillämplig på villavagnarna i det aktuella ärendet.
Byggnadsnämnden beslöt emellertid 2010-03-10 att förlänga det tidigare bygglovet för tillfällig åtgärd i fem år. Beslutet fattades efter omröstning. Det finns i beslutet ingen kommentar till stadsarkitektkontorets avstyrkan och ingen motivering av beslutet förutom en hänvisning till 8 kap. 12 § PBL (denna paragraf var inte tillämplig, eftersom den för sådan bebyggelse som det här var fråga om förutsatte att det fanns detaljplan – nämnden har, trots flera påpekanden, upprepat motiverat beslut om bygglov för tillfälliga åtgärder genom att hänvisa till 12 §).
Åtlydnad av domar
När ärenden som gäller bygglov eller detaljplan hakar i varandra finns stora möjligheter för myndigheter att agera så att de egna intressena gynnas. Man kan snabbt ta hänsyn till domar som man betraktar som fördelaktiga, men dröja med ärenden som egentligen borde avgöras med hänsyn tagen till domar som man ser som ofördelaktiga. Jag har tidigare visat hur länsstyrelsen agerade på detta sätt, och jag ger nu ett annat exempel.
Som ovan nämnts antog regeringen 2009-07-09 en reviderad detaljplan – ett beslut som måste ha varit mycket välkommet för SCAB och kommunen. Samma dag sökte SCAB bygglov för 45 villavagnar och 20 stugor i området. Nu agerade kommunen ytterligt snabbt. En arbetsdag efter att SCAB:s ansökan hade inkommit till kommunen, 2009-07-13, gav man företaget vanligt (icke tillfälligt) bygglov för de byggnader som fanns på områdets övre del och som tidigare hade tillfälliga bygglov (dnr 090880). Man informerade mig inte om saken.
När regeringsbeslutet sedan upphävdes av regeringsrätten – vilket måste ha varit mycket ovälkommet för SCAB och kommunen – gick det betydligt trögare att efterleva domen. Beslutet upphävdes tills vidare av regeringsrätten 2009-09-17, definitivt 2010-03-31, varefter regeringen upphävde sitt godkännande av detaljplanen 2010-04-29. Efter 2010-04-29 fanns det således ingen detaljplan för området, men de givna loven för byggnaderna på områdets övre del fanns kvar. Jag hade överklagat dessa till länsstyrelsen 2009-12-10 (dnr 403-7497-09). Först 2010-10-27, dvs. ca. sex månader efter att regeringen hade ändrat sitt tidigare beslut, fattade styrelsen beslut om att upphäva dessa bygglov. Beslutet innebar att man återförde ärendet till byggnadsnämnden för vidare handläggning. Nämnden fattade 2011-05-11 beslut om att avslå SCAB:s begäran. SCAB överklagade detta beslut, sannolikt 2011-07-11 (skrivelsen var feldaterad men inkom till styrelsen 2011-07-12) och begärde anstånd med att utveckla grunderna för sitt överklagande till 2011-08-03. 2011-08-05 hade emellertid någon fullständig text till överklagandet inte inkommit till styrelsen. Processandet fortsätter alltså. I dag, 2011-08-07, när jag färdigställer denna text, dvs. drygt 15 månader efter regeringens ändrade beslut och drygt 22 månader efter regeringsrättens tillsvidareupphävande av regeringens beslut, står således byggnaderna kvar.
Det är i detta sammanhang av intresse att granska vad som har hänt med de villavagnar som uppförts nere vid stranden. I det fallet handlar det om hur kammarrättens dom om de tillfälliga byggloven, en dom som regeringsrätten inte prövade, har åtlytts. Som jag nämnt ovan fattade byggnadsnämnden 2010-03-10 beslut om att ge förlängt bygglov för villavagnarna nere vid stranden trots kammarrättsdomen. Detta beslut överklagades av mig till länsstyrelsen 2010-04-14 (dnr 403-938-10). Även andra personer överklagade. Ärendet är ytterligt enkelt. Efter kammarrättens dom kan de tillfälliga byggloven inte vara lagliga. Det handlar bara om att tillämpa domen, men ännu idag, dvs. drygt 15 månader efter mitt överklagande, har länsstyrelsen inte fattat beslut i ärendet.
De nu beskrivna ärendena är alltså så beskaffade att de domar i högre rätt som gått SCAB och byggnadsnämnden emot inte efter drygt 15 månader har lett till någon åtgärd som innebär att berörda byggnader har avlägsnats från området eller att marken har återställts, medan ett beslut av regeringen som var positivt för SCAB och byggnadsnämnden ledde till att man gav bygglov efter en arbetsdag.
Kommunen negligerar skrivelser
För att få de lagstridigt uppförda byggnaderna avlägsnade krävs ett beslut av byggnadsnämnden, men nämnden vill inte fatta ett sådant beslut. Ingenting tyder på att nämnden självmant kommer att göra det. Att det förhåller sig så har länge stått klart. Jag skickade därför 2009-06-01 en skrivelse till nämnden med begäran om att den skulle fatta beslut om att de 40 villavagnarna och de 12 stugorna på områdets övre del skulle tas bort och att marken skulle återställas. 2011-01-25 skickade jag en ny skrivelse i vilken jag upprepade min begäran och utvidgade denna till att gälla alla de på den övre delen av området uppförda byggnaderna. Jag fick inga reaktioner från nämnden på mina skrivelser – ingen bekräftelse på att man hade mottagit mina skrivelser, inga kommentarer, och inget beslut. Jag påminde om min begäran i en skrivelse 2011-04-20, men inte heller denna skrivelse fick nämnden att reagera. Man har alltså under drygt två års tid fullständigt negligerat min begäran.
Nämndens uteblivna reaktion förvånar inte. Förmodligen inser den att om den reagerar med att vägra att ta bort byggnaderna kommer jag att överklaga detta beslut. Det enklaste sättet att undvika detta är att inte låtsas om mina skrivelser.
JO-anmälningar
Det finns, åtminstone i teorin, ett sätt att få en myndighets handläggning av ett ärende offentligt granskad, och det är att anmäla handläggningen till JO. Jag har JO-anmält tre fall som gäller Snäckärenden.
Ett av fallen gällde länsstyrelsens handläggning av mitt överklagande av det bygglovsärende som ovan har beskrivits under rubriken ”Länsstyrelsens handläggning av två bygglovsärenden” (JO:s dnr 3287-2009). Jag hävdade i min anmälan att handläggningen hade försenat ärendet kraftigt och att mitt överklagande hade särbehandlats på ett negativt sätt. Om detta fall skrev JO i sitt beslut 2009-10-12 följande: ”Vad som har framförts i anmälan ger inte tillräcklig anledning till någon åtgärd. Ärendet avskrivs från vidare handläggning.”
Det andra fallet gällde byggnadsnämndens handläggning av det bygglovsärende som har beskrivits ovan under rubriken ”Kommunalt skenbeslut” (JO:s dnr 3323-2009). Formellt gällde ärendet bygglov för uppförande av ”upplag”, men i realiteten var det fråga om en förlängning av tidigare bygglov för tillfällig åtgärd. Mitt klagomål gällde att nämnden inte hade givit mig tillfälle att yttra mig över bygglovsansökan – trots att jag ägde del av en grannfastighet och trots att jag tidigare hade överklagat beslut angående samma byggnader – och att jag inte hade blivit delgiven beslutet. JO skrev i sitt beslut 2009-10-12 följande: "Av de ingivna handlingarna framgår att Ni har överklagat det aktuella bygglovsbeslutet till länsstyrelsen och framfört bl.a. de här åberopade omständigheterna. Det som Ni har framfört och vad som framgår av de av Er bifogade handlingarna ger mot denna bakgrund inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från JO:s sida."
Det framgår inte klart varför JO anser att mitt framförande av de åberopade omständigheterna till länsstyrelsen skulle medföra att JO inte behöver vidtaga någon åtgärd, men det är väl troligt att JO menar att eftersom omständigheterna redan har framförts i det sammanhanget så behöver JO inte ta upp dem. Det är dock svårt att förstå ett sådant resonemang. Vad länsstyrelsen – som senare upphävde byggnadsnämndens beslut – hade att ta ställning till vid prövningen av mitt överklagande var nämndens beslut, inte nämndens handläggning av bygglovsärendet. Styrelsen hade att pröva om bygglovsbeslutet var riktigt eller oriktigt. Den hade inte att fatta något beslut om nämndens handläggning. JO har däremot till uppgift att granska myndigheters handläggning av ärenden.
Det tredje fallet gällde länsstyrelsens handläggning av de två ärenden som jag har beskrivit ovan under rubriken ”Åtlydnad av domar” och som avsåg mina överklaganden av bygglov (JO:s dnr 5688-2010). Det ena ärendet gällde det beslut om bygglov till SCAB för uppförande av 45 villavagnar och 20 stugor på områdets övre del som jag överklagade till länsstyrelsen 2009-12-10. Det andra ärendet gällde det beslut om bygglov (förlängning av tidigare bygglov för tillfällig åtgärd) till SCAB för 45 villavagnar på områdets nedre del som jag överklagade till länsstyrelsen 2010-04-14.
Jag hävdade att länsstyrelsen inte fattade beslut i dessa ärenden trots att det fanns domar från regeringsrätt och kammarrätt, vilka hade direkt och klar tillämpning, och trots att det stod klart att utredningarna inte kunde drivas längre. Jag hade tillgång till och redovisade för JO hela den dokumentation som hade varit av betydelse för länsstyrelsens handläggning fram till och med 2010-08-26, och jag hävdade att denna visade att styrelsen förhalade ärendena, vilket av allt att döma berodde på att den ville att de aktuella byggnaderna skulle stå kvar och att SCAB skulle kunna hyra ut dem. JO meddelade bara att ärendet avskrevs från vidare handläggning.
Ingen av min anmälningar resulterade alltså i att JO ingrep. Jag skall inte diskutera JO:s beslut närmare, bara konstatera att det beteende som JO inte funnit skäl att ingripa emot är av det slaget att det har räckt för att myndigheterna under lång tid har kunnat förhala ett slutligt avgörande om byggnaderna i området.
Myndigheternas agerande
Jag har ovan beskrivit hur kommunens, länsstyrelsens, länsrättens och regeringens agerande har främjat en olaglig exploatering av området och har fått till resultat att de byggnader som har uppförts i området finns kvar trots att det efter dom av kammarrätt har stått klart att de har givits bygglov i strid med bestämmelser i PBL. Kommunen har medgivit att byggnaderna har fått uppföras och har sedan gjort allt för att de skall få stå kvar, och den har fått hjälp av länsstyrelsen och länsrätten. Kommunen har försökt att driva igenom en detaljplan för området som varit olaglig i sig och den har försökt att göra detta med olagliga eller tvivelaktiga metoder, och den har fått hjälp av länsstyrelsen och regeringen. Eftersom besluten har blivit överklagade har detta givit upphov till en härva av processer.
Denna härva har sin grund i att en entreprenör och kommunen har velat hårdexploatera området, trots att detta är av riksintresse för naturvård och friluftsliv. Kommunen har privatiserat området och anläggningen med tvivelaktiga metoder, vilka troligen otillbörligen har gynnat entreprenören. Kommunen har fått länsstyrelsen med sig på sin exploateringspolitik och har fått framgång i länsrätten. Regeringen har man också fått på sin linje. Men när ärendena har kommit till kammarrätt och regeringsrätt har de behandlats av jurister utan lokala eller politiska bindningar, och de har då fått en annan bedömning.
Myndigheterna har agerat på olika sätt för att främja exploateringen. Man har fattat beslut som man rimligen måste ha insett är olagliga. De tillfälliga byggloven, bygglovet till ”upplaget”, länsrättens dom och länsstyrelsens avslag på mitt överklagande av detaljplanen är exempel på detta. Man har också handlagt ärendena på sätt som har gynnat SCAB. Framför allt handlar det om att man har väntat med att fatta beslut, men man har också agerat på andra sätt – man har till exempel ignorerat skrivelser och argument, underlåtit att informera och att delge beslut, använt olämplig tidpunkt för överklagande eller remisslämnande, underlåtit att ta in remisser och brukat onödigt remissförfarande.
Myndigheterna har inte agerat som objektiva instanser utan som parter i målen, men ingenting tyder på att man har besvärats nämnvärt av detta. Tvärtom har man agerat egenmäktigt och överlägset. När man har mött argument som man inte har gillat men som man inte har kunnat vederlägga, har man förtigit dem eller så har man utan motivering förklarat att man finner dem irrelevanta.
Kommunen har nyligen startat en ny process för att ta fram en detaljplan för området. 2011-01-26 skickade man ut ett program för en sådan plan. Programmet tyder på att man fortfarande vill driva igenom turistprojektet. De byggnader som nu finns på områdets övre del kan stå kvar enligt det nya planförslaget. Man vill fortfarande ta bort strandskyddet och att man håller öppet för att de villavagnar som nu står vid stranden skall stå kvar där tills vidare. Kommunstyrelsen yttrade sig 2011-05-26 till byggnadsnämnden och meddelade att man vill att området vid stranden skall kunna bebyggas. Det mesta tyder därför på att man i kommunen i stort inte har ändrat sig beträffande exploateringen av området.
Rättssystemets brister
Felen och bristerna i kommunens, länsstyrelsens, länsrättens och regeringens beslut och handläggningar av ärenden kan inte rimligen bero på tillfälligheter. I stället förefaller det att ha varit fråga om ett upprepat fuskande och förhalande för att slippa ta bort de byggnader som har givits olagliga bygglov (på den övre delen av området har nu byggnader stått olagligt och varit uthyrda under fem säsonger och på den nedre delen har de 45 byggnaderna stått ännu längre). Av allt att döma har alltså kommunen och länsstyrelsen försökt att driva igenom sitt olagliga turistprojekt genom att medvetet handlägga ärenden på ett felaktigt sätt. Detta är allvarligt. Det innebär ju att kommunen och länsstyrelsen har satt bestämmelser i PBL om bygglov och om antagande av detaljplan ur spel.
För att bestämmelserna i PBL om bygglov och antagande av detaljplan skall ha någon reell mening måste det vara möjligt att ta bort olagligt uppförda byggnader och att återställa marken. Men att få en ovillig kommun och en ovillig länsstyrelse att agera så att detta sker verkar inte vara möjligt. I det här beskrivna fallet är skälen till detta följande:
· Det är inte möjligt att tvinga kommunen att fatta beslut om att de olagligt uppförda byggnaderna skall tas bort och att marken skall återställas. Kommunen är ointresserad av att göra detta och tar därför inget sådant initiativ, och den begäran som man har fått om saken ignorerar man.
· Ingen kan hindra entreprenören från att komma med nya ansökningar om bygglov och att överklaga beslut – ansökningar och överklaganden som leder till nya processer. Detta är vad som har hänt i den aktuella härvan av ärenden. SCAB har tre gånger sökt lov för byggnaderna på områdets övre del.
· Ingen verkar heller kunna hindra kommunen från att fatta sådana beslut om bygglov som syftar till att exploatera området och som även om de upphävs av högre rätt kommer att leda till det önskade målet av det skälet de omedelbart leder till byggnation och därmed spolierar de fysiska förutsättningarna för riksintressena. Ett lagstridigt men snabbt realiserat beslut om hårdexploatering av ett område som är av riksintresse för naturvård leder ju till att naturen förstörs och inte kan återskapas, och när detta skett nås på sikt målet att få exploatera oberoende av vad högre rättsinstanser har för åsikter om beslutet.
Kommunen och länsstyrelsen har inte agerat på ett objektivt sätt i de frågor som har gällt exploateringen av området. Skälet härtill är av allt att döma att deras egna intressen har stått i strid med de rättsliga kraven och att de har haft makt och samvete att bortse från dessa krav. Makten har fått gå före rätten. Några sanktioner har de väl därvid egentligen aldrig behövt befara, inte heller ingripande från JO (om de nu skulle ha brytt sig om ett sådant ingripande). Rättssystemet verkar helt enkelt inte vara konstruerat för att upprätthålla lag och rätt i frågor som gäller mark- och byggfrågor när lokala myndigheter i dessa frågor har ett starkt egenintresse som inte kan tillgodoses på lagligt sätt.
Olof Dahlbäck
Docentbacken 7
114 18 Stockholm
Repliker
Denna publikation saknar repliker.
Du måste vara inloggad för att skriva en replik.