Är pengar alltid pengar?

Skapad 2012-12-03 11:26:47, av Ulrik Hägge

Inledning
Efter att ha haft förmånen att delta på ett lunchseminarium med Karina Wallin-Norman i frågor om kontorätt, Stiftelsen Affärsjuridik i Göteborgs seminarium den 16 november 2012, var det tankeväckande att läsa Mikael Möllers rättsutlåtande angående separationsrätt i Panaxiakonkurserna. 1) Det finns en komplexitet i frågan vad pengar är och hur man rättsligt skall förhålla sig till detta. Ska man vid sakrättsliga frågor behandla pengar som man har i plånboken på samma sätt som pengar som man har på ett bankkonto? I Panaxiabolagen var handelsvaran kontanter, men redovisning av transaktionerna och betalning för leveranserna utfördes, som vid de flesta andra omsättningar, genom kontotransaktioner i bank. Hur skall man förhålla sig till pengar som i första hand är handelsvara och inte betalmedel? Påverkas bedömningen av att handelsvaran är pengar och inte spannmål? Kan kontanter i egenskap av handelsvara samtidigt även vara redovisningsmedel? Om inte, är då värdet på de bankkonton där betalning för kontanterna satts in redovisningsmedel? Vidare kan man fråga sig om separationsrätt ändå kan föreligga till sådana bankmedel genom att se kontona som innehavda i kundens intresse och därigenom utgöra en betalning till kunderna.
Innehåll
Ett bankkonto är närmast en registeruppgift om vad banken noterat om innehav av visst värde. 2) Någon egendom i bemärkelsen lös egendom finns inte. Registeruppgiften på ett inlåningskonto är ett bevis för det belopp banken menar att någon har att fordra från banken. Rättsförhållandet är närmast en enkel fordran. Merparten av transaktionerna på kontot torde inte ha en likvid bakgrund, utan är enbart registreringar av överförda värden. För att registeruppgiften skall bli materiell skall gäldenären, kontoföraren, fullgöra sin betalning till borgenären, kontohavaren, med antingen egna kontanta medel eller med medel från någon som har bankens uppdrag att tillhandahålla kontanta medel. Förfoganderätten över kontot styrs genom avtalet mellan kontoföraren och kontohavaren. Genom avtalet kan en eller flera personer ha förfoganderätt över kontot. Vid registrering av underkonton kan värdet hållas avskiljt från kontohavaren och utgöra redovisningsmedel eller ställas som säkerhet för annan. 3) Då någon reell egendom inte finns kan den fordran som registrerats på kontot inte i sig vara fungibel egendom. 4) Sakrättsliga frågor som separationsrätt bör då i första hand bedömas utifrån principer om fordringsrätt och inte utifrån principer om lös egendom.
Separationsrättsfrågan blir då om borgenärerna, vid sidan av kontohavaren, har en skyddad rätt till värdet på kontona. För att annan än kontohavaren skall ha detta måste lagen om redovisningsmedel (RedovL), eller dess principer, vara tillämplig på det aktuella värdet. 5) Härför krävs ett uppdragsförhållande där sysslomannen mottagit medel för annan med skyldighet att redovisa för dem. Fråga är då vilket avtal Panaxia haft, ett sysslomannauppdrag med redovisningsskyldighet eller ett tjänsteavtal att utföra viss tjänst jämte ett köpavtal av kontanter där Panaxia fritt ägt förfoga över kontanterna. Utan att ha tillgång till tecknade avtal och kännedom om de faktiska förhållandena går det givetvis inte att ha någon uppfattning i frågan. Utifrån de av Mikael Möller presenterade förhållandena finns dock ett utrymme att föra en diskussion i frågan. 6) Av vad som presenterats av parternas avtal tycks inte ett uttryckligt åtagande om redovisningsansvar föreligga. Tjänsten beskrivs som mottagandet av kontanter för omvandling till svenska kontopengar. Det framgår inte heller hur Panaxia fått betalt för sina tjänster eller de ekonomiska förutsättningarna vid omsättningen av kontanterna. Beskrivningen av hur kontanterna hanteras ger närmast vid handen att förfoganderätten övergått till Panaxia och att man förvärvat kontanterna på kredit. 7) Uppräkningstjänsten förefaller vara en kontroll av mängden förvärvade kontanter innan dessa vidaresäljs av Panaxia. Kontanter i kontantlagret skulle då vara Panaxias eget lager. 8) När betalning för de förvärvade kontanterna erläggs efter Panaxias försäljning av kontanterna utgör denna reglering närmast fastställandet av en förfallodag. Utifrån en sådan beskrivning är det svårt att se RedovL som direkt tillämplig på den föreliggande situationen. Byter man ut kontanterna mot annan fungibel egendom som spannmål, där part skall hämta spannmål från olika gårdar, räkna (väga) och lagra denna, självständigt överlåta spannmålen och sedan betala för den hämtade spannmålen, blir det tydligare att en redovisningsskyldighet inte föreligger. 9) Mikael Möller kommer till motsatt resultat, vad jag förstår genom tolkning av avtalets text, och har då bedömt att Panaxias faktiska förfogande av kontanter inte påverkar tolkning av avtalets innehåll. Vad gäller utländska kontanter beaktar Mikael Möller Panaxias faktiska hantering och då själva växlingen, kontonoteringen av värdet till SEK. Detta förfarande innebär en värdepåverkan av egendomen genom att en kursvinst uppkommer. Frågeställningen verkar dock inte ha betydelse i grundfrågan om redovisningsskyldigheten i sig, utan har bärighet på nästa steg, dvs. individualiseringskravet. I övrigt förefaller det inte vara någon skillnad i hanteringen av kontanterna.
I det fall redovisningsskyldigheten kan ifrågasättas uppkommer frågan om annan grund för separationsrätt kan föreligga. Om ”äganderätten” till kontanterna tillkommit Panaxia och krediteringen på redovisningskontot utgör en betalning för Panaxias förvärv av kontanterna, borde värdet på underkontona kunna separeras för kundernas räkning om detta värde innehas för kundens räkning på sådant sätt att redovisningsskyldighet föreligger. Genom kontot/kontona är medlen avskilda och värdet kan identifieras. Det skulle då inte heller vara någon skillnad mellan avskilda belopp vilka kommer från svenska kronor eller från utländsk valuta, även om de först växlats innan de förts över på kontot. Frågan blir närmast om det krävs något ytterligare sakrättsligt moment då värdet ingått i Panaxias egendomsmassa och då bolaget faktiskt, som kontohavare, fortfarande har förfoganderätten över kontona. Vad gäller den kvarvarande förfoganderätten har den vid andra typer av transaktioner inte uteslutit att förvärvaren erhållit en sakrätt. 10) Utgår man från de krav som enligt Karin Wallin-Norman bör gälla för pantsättning av konto borde kontoföraren för att sakrättsligt skydd skall uppkomma ha denuntierats om kundens betalrätt från kontot. 11) Om inte krav på denuntiation föreligger bör Mikael Möllers resonemang om specialitetsprincipens andra moment kunna ge separationsrätt även utifrån nu diskuterad utgångspunkt. 12)
Ulrik Hägge
2012-12-03
1) Mikael Möllers rättsutlåtande är publicerat i Infotorg Juridik den 21 november 2102.
2) Se Karin Wallin-Norman, Kontoförd egendom – objekt eller vad?, JT 2012-13 s. 107.
3) NJA 1999 s. 793, särskilt s. 802 f. och Håstads särskilda yttrande samt NJA 1999 s. 812.
4) Karin Wallin-Norman konstaterar att kontopengar inte är fungibel egendom, a.a. s. 117.
5) Laila Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 460 ff.
6) Möjligen har jag misstolkat Möllers utgångspunkt för separationsrätt på så sätt att han menar att kunderna har en äganderätt till kontanterna och värdet på kontot utgör surrogation av kontanterna. Problemet är att jag har svårt att uppfatta skillnaden i Möllers behandling av rättighetsfrågan, vilken sakrätt anspråket grundas på, och egendomsfrågan, är egendomen tillräckligt individualiserad?
7) Se NJA 2007 s. 599, särskilt s. 621 f. Efter det att kontanterna räknats förs de över till kontantlagret varifrån försäljning sker.
8) En ytterligare variant är att kundens äganderätt till kontanterna består fram tills det att de lämnar kontantrummet enligt principerna för besittning av annans egendom med fri förfoganderätt, NJA 2009 s. 79 och 23 § Kommissionslagen.
9) NJA 1994 s. 506 rör rätten till spannmål som deponerats. Någon förfoganderätt som förtog depositionen förelåg inte, varför äganderätten till spannmålet låg kvar hos deponenten.
10) Så var fallet vid inkråmsöverlåtelse, NJA 2007 s. 413 samt vid överlåtelse av förpackningslinje, NJA 2008 s. 684.
11) Karin Wallin-Norman tar avstamp från regler för pantsättning i lagen om kontoföring av finansiella instrument samt av de principer som följer av pansättning av lös egendom som innehavs av tredje man, a. a. s. 122 ff.
12) Med specialitetsprincipens andra moment avses kravet på identifikation innefattande att egendomen inte sammanblandats med gäldenärens egen egendom. Mikael Möllers presentation av frågan är på s. 13 ff. i rättsutlåtandet.
Repliker
Denna publikation saknar repliker.
Du måste vara inloggad för att skriva en replik.