Etiska riktlinjer för domare och åklagare?

Skapad 2010-02-01 19:28:16, av Claes Sandgren, uppdaterad 2010-02-24.

Inledning
Innehåll
1 Bakgrund
Många företag och institutioner har under de senaste 10–20 åren blivit allt mer medvetna om värdet av att ha en fast och tydlig etisk grund för sin verksamhet och om vikten av att åtnjuta brett förtroende bland allmänheten. Det är också en vitt spridd uppfattning att självreglering av denna typ av spörsmål är att föredra framför statlig intervention. En sådan självreglering kan ha global, regional (t.ex. europeisk) eller nationell karaktär men den kan även vara bransch-, företags- eller institutionsspecifik. Den här utvecklingen gäller kanske särskilt näringslivet, som betonar sin ”Corporate Social Responsibility” (CSR), men den omfattar även det allmännas verksamhet, inklusive rättskipningen och åklagarväsendet.
Behovet av etiska regler för domares och åklagares verksamhet har ytterst sin grund i deras rätt att utöva makt och de plikter som följer med en sådan maktutövning. Såvitt gäller rättskipningen har behovet av riktlinjer accentuerats som en följd av ”juridifieringen” av samhället – allt fler samhällsproblem behandlas på rättslig väg – och den ökade judiciella makt som följt i spåren av EG-rättens och Europakonventionens genomslag. Det riktar uppmärksamheten mot de rättskipande institutionernas ansvar och förmåga att axla detta. Även en skärpt fokus på den enskildes rättsliga skydd mot staten och ett vidgat utrymme för normprövning ställer dessa institutioners ansvarstagande i centrum. Allt detta innebär att den dömande makten får finna sig i en mer närgången granskning och ett ifrågasättande från demokratisk synpunkt.
Domarkåren i många länder har utarbetat etiska riktlinjer. Det gäller framför allt i de anglosaxiska jurisdiktionerna där domarna sedan länge framhäver betydelsen av en etisk grundval för sin verksamhet. Dessa riktlinjer kan vara en källa till inspiration i de allt fler länder som nu inför etiska riktlinjer för domarna, inte minst i Europa. Också erfarenheter från andra yrkesområden kan tas till vara. Det är för många yrken en självklarhet att verksamheten skall vila på en etisk grund som kommer till uttryck i riktlinjer om god sed inom professionen; advokater, journalister, läkare, präster och revisorer är exempel.
I Sverige diskuteras saken av och till bland domare och andra jurister; JUSEK och Sveriges Domareförbund har planer på att utarbeta sådana riktlinjer. Meningarna går dock i sär om nyttan av skrivna riktlinjer och erfarenheterna är inte odelat goda.
2 Internationella och utländska riktlinjer
Som framskymtat finns det åtskilliga riktlinjer på global, regional och nationell nivå av intresse i sammanhanget. Här redovisas ett urval.
The Bangalore Principles of Judicial Conduct (2002) får anses vara representativa för de uppfattningar som världens chefsdomare hyser om etiska spörsmål. Principerna utgörs av ett antal ”values” (independence, impartiality, integrity, propriety, equality, competence and diligence). Såvitt gäller FN kan särskilt hänvisas till en kommentar till International covenant on civil and political rights. International Bar Association (IBA) Guidelines on Conflicts of Interest in International Arbitration utgörs av sju s.k. ”General Standards” jämte ”explanations”. Vissa domstolar har utarbetat egna riktlinjer. Exempel är Internationella Brottmålsdomstolen och Europadomstolen. Deras riktlinjer är kortfattade och fyller främst funktionen att inför allmänheten manifestera de etiska principer som vägleder domstolarna.
På europeisk nivå kan nämnas en rekommendation av Europarådet, som särskilt berör domares självständighet och opartiskhet, samt European charter on the statute for judges and Explanatory Memorandum som antogs av europeiska domare i Europarådets hägn 1998. Europarådets konsultativa råd för europeiska domare (CCJE), vilket förespråkar att det utarbetas etiska regler på nationell nivå, har antagit ett värdefullt dokument. I detta framhålls bl.a. att riktlinjerna bör ge domarkåren etisk ledning i dess verksamhet, att de bör vara ett självreglerande instrument och utformas av domarna själva; på så vis markerar domstolarna sin ställning som tredje statsmakt. De etiska reglerna bör enligt CCJE vara fristående från de straff- och disciplinärrättsliga reglerna för domare och en överträdelse av dem behöver inte utlösa disciplinära påföljder. De etiska reglerna kan visserligen ge ledning för tolkningen av de disciplinärrättsliga reglerna men bör enligt CCJE främst ses som en idealisk standard som domaren strävar efter att uppnå.
Ett flertal europeiska länder har numera etiska riktlinjer eller planerar sådana. I Europa var det de italienska domarna som gick i bräschen. Det italienska domarförbundet antog etiska riktlinjer 1994 i form av 14 artiklar. Andra länder som har etiska riktlinjer är de baltiska, Polen, Slovenien, Tjeckien, Ungern och Österrike. På initiativ av Tilsynsutvalget for dommere har det bedrivits ett omfattande arbete i Norge att utforma etiska riktlinjer. År 2007 lades fram ett utförligt dokument (35 paragrafer) med sådana riktlinjer som mottogs väl av andra än domarna men rönte kritik i domarkretsar. Följden blev att ett nytt, kortfattat dokument utarbetades. I Danmark har ett arbete att utforma riktlinjer inletts.
I Frankrike bereder Conseil supérieur de la magistrature (”Rådet för domstolsväsendet”) skriftliga riktlinjer. Rådet har som underlag för detta arbete föranstaltat om en omfattande opinionsundersökning av ”domarna och etiken” med såväl allmänheten som domare som respondenter. Det kan noteras att 80 % av respondenterna ansåg att domarnas etiska riktlinjer borde offentliggöras.
Det förs en intensiv diskussion även inom det tyska domarförbundet (Deutscher Richterbund), som låtit utarbeta ett flertal dokument, dock ännu ej ett sammanhållet etikdokument. I september 2007 beslöts att ett arbete skulle inledas med sikte på att utforma skriftliga riktlinjer i form av rekommendationer. En arbetsgrupp tillsattes med uppgiften att initiera en bred etikdiskussion bland medlemmarna, bl.a. i ljuset av domarnas och åklagarnas ansträngda arbetssituation, krav på ökad produktivitet och införandet av management- och mätmetoder inom rättskipningen vilka hämtas från näringslivet. I den tyska etikdiskussionen betonas vikten av att uppmärksamma de problem som domare möter dagligdags. Arbete bedrivs även på delstatsnivå. Ett exempel är Schleswig-Holstein, där en arbetsgrupp om elva domare utarbetat skriftliga riktlinjer som getts formen av frågor som en domare bör ställa sig i olika situationer.
De mest genomarbetade dokumenten – tillika de mest detaljerade – återfinns som antyddes i den anglosaxiska världen. Det torde vara en reflex av obenägenheten att se domarna som vilka statstjänstemän som helst och en tradition att framhäva domstolarnas självständighet och ställning som tredje statsmakt. En vanlig modell är att dokumenten innehåller ett begränsat antal principer – benämnda ”principles”, ”statements”, ”canons” eller liknande – vilka kompletteras av mer eller mindre detaljerade kommentarer. Dokumenten revideras i takt med att nya erfarenheter görs och samhällsutvecklingen påkallar det. Här kan som ett exempel nämnas de kanadensiska domarnas riktlinjer som är uppbyggda kring sex ”statements” avseende dokumentets purpose, independence, integrity, diligence, equality, och impartiality. Varje statement åtföljs av ett par principer samt kommentarer. Dokumentet, som är resonerande till sin karaktär, är mycket klargörande. Detsamma kan sägas om de riktlinjer som gäller för domare i England och Wales. Detta dokument som fortlöpande reviderats (senast i mars 2008) är uppbyggt kring åtta ämnesområden: independence, impartiality, integrity, propriety, competence and diligence, personal relationships and perceived bias, activities outside the court, after retirement.
Som man kan förvänta sig har åtskilliga dokument av detta slag utarbetats i USA, det tidigaste redan 1924; det finns olika riktlinjer för olika slag av anställda i domstolarna. Riktlinjerna kompletteras av ett stort antal ”advisory opinions”. Vissa av riktlinjerna är relativt kategoriska och påbjuder eller förbjuder olika förhållningssätt, vilka inte sällan är förbundna med disciplinära sanktioner. Främst märks riktlinjer för de federala domarna (senast reviderade i juli 2009, 16 s.). Dessa riktlinjer är uppbyggda kring sju ”canons”: integrity, independence, impropriety, impartiality, diligence, extrajudicial activities, political activity. Varje “canon” åtföljs av en kommentar. Riktlinjerna utarbetas av ”Judicial Conference of the United States”, som administrerar de federala domstolarna och utformar policy för dessa.
3 Syften
Etiska reglers överordnade syfte är att upprätthålla och stärka allmänhetens förtroende för rättskipningen. Skälet är att domarens maktutövning saknar legitimitet i frånvaron av medborgarnas förtroende för denna maktutövning. Brister förtroendet får inte domar och beslut acceptans. Avgörande för förtroendet är inte bara hur domarna handlar utan medborgarnas föreställningar om detta handlande.
Avsaknaden av skrivna riktlinjer i Sverige utesluter inte att domarna har uppfattningar om vad som utgör god domarsed. Det finns en s.a.s. tyst kunskap om vilken det råder större eller mindre samstämmighet bland domarna, exempelvis om hur dom skall skrivas, vilka prioriteringar en domare bör och får göra i en ansträngd arbetssituation, hur domaren skall se på olika former av delikatessjäv, hur hon skall förhålla sig till medierna, vilka sidouppdrag som är acceptabla, vad en domare kan tillåta sig på fritiden, vilket behov av fortbildning som finns osv. Man måste därför fråga sig vad skrivna riktlinjer skulle tillföra som inte denna yrkesetik redan erbjuder.
(a) En självreglering i form av skrivna etiska regler manifesterar domarkårens självständighet gentemot andra offentliga organ. Domarna kan söka ledning i riktlinjerna utan att behöva rådfråga något sådant organ.
(b) Allmänheten kan definitionsmässigt inte ha kännedom om den nämnda tysta kunskapen. Etiska riktlinjer upplyser allmänheten – och omvärlden i övrigt – om de etiska krav som domarna ställer på sig själva.
(c) Processen att skapa skriftliga riktlinjer ger domarna ökad medvetenhet om de etiska frågorna och ger dem kurage att stå emot påtryckningar, t.ex. en obefogad jävsinvändning. Processen att skapa riktlinjer har alltså ett egenvärde. Detta syfte är samtidigt en påminnelse om vikten av att processen har bred förankring i domarkåren.
(d) Det är tänkbart att arbetet med att utforma riktlinjer kan lägga i dagen svagheter i gängse syn inom domarkåren om vad som utgör god domarsed. Det kan bidra till att tänkandet systematiseras.
(e) Domarkulturen kan skilja sig från en hovrätts domkrets till en annans, till och med från en domstol till en annan. Skriftliga riktlinjer kan föra dessa divergenser till ytan och leda till ökad enhetlighet.
(f) Etiska riktlinjer kan vara ett stöd för den enskilde domaren – som t.ex. befinner sig i en ansträngd arbetssituation – och skapar en plattform för diskussion av och utbildning i domaretiska frågor.
(g) Skrivna riktlinjer kan vara till nytta i den mån som domarkåren ställs inför beslut att managementmetoder som hämtas från näringslivet skall tillämpas på den dömande verksamheten.
(h) Unga domare, sidorekryterade domare och de ca 8 500 nämndemännen är inte inskolade i den rådande (tysta) domarkulturen. Etiska riktlinjer underlättar denna inskolning vilket inte hindrar att den dagliga socialiseringen in i domaryrket behåller sitt värde.
(i) Riktlinjer kan ge en grund att stå på för den som är missnöjd med en domare och därför vill framföra klagomål. Detta har framförts i norska advokatkretsar som ett skäl varför advokatkåren vill att det skall finnas riktlinjer om god domarsed.
(j) Riktlinjer skulle kunna ge bättre förutsebarhet till gagn för domarnas rättssäkerhet. Det innebär dock inte att de etiska riktlinjerna skall avgöra vad som skall föranleda disciplinpåföljd – de är rekommendationer – men handlar en domare i överensstämmelse med riktlinjerna skulle det tyda på att det saknas skäl för disciplinära åtgärder.
(k) Riktlinjer om domaretik kan vara värdefulla som komplement till lagstiftningen och användas som hjälpmedel för tolkningen av denna. Riktlinjer kan på så vis ge domarkåren möjlighet att påverka rättsbildningen.
4 Några invändningar
Det tycks råda en betydande enighet bland domarna om värdet av en etikdiskussion inom kåren. Däremot sätter många i fråga klokskapen i att sätta resultaten av diskussionen på pränt.
En huvudinvändning mot skriftliga riktlinjer är förmodligen av relativt praktisk art: Varför laga något som inte är trasigt (förtroendet för domstolarna är relativt gott)? Vissa domare är nog också ovilliga att tala och skriva om etik: ”etik har man”. Andra invändningar är att det är svårt att ena sig om riktlinjer som ger reell vägledning, att de förenklar den etiska problematiken och inte förmår fånga upp alla de aspekter som bör beaktas. Det kan även hävdas att de kan bli ett substitut för kontinuerlig diskussion med följd att domarkåren slår sig till ro med riktlinjerna. Skrivna regler är mindre flexibla än oskrivna och därför svårare att anpassa till ändrade förhållanden.
5 Relationen till andra normer och dokument
Allmänna överväganden om vad som utgör god domarsed får gärna ett drag av cirkelresonemang: ett handlande är god domarsed därför att det är god domarsed. Den tysta kunskap om god domarsed som finns inom domarkåren är den bästa källan för ett resonemang om god domarsed och bör därför läggas till grund för eventuella skrivna riktlinjer. Dessa bör också bygga på och anpassas till lagstiftningen och andra slag av dokument. Det samlade materialet bör ses som en helhet, vars komponenter samverkar.
5.1 Internationella åtaganden; författningsreglering m.m.
Etiska riktlinjer måste ges ett innehåll som tar hänsyn till regleringen i andra dokument, i första hand internationella överenskommelser och lagstiftningen. Europakonventionen och andra människorättsinstrument sätter en standard i många frågor. Åtskilliga lagar innehåller regler om rättskipningen, såsom regeringsformen och rättegångsbalken, och en lag om domstolar och domare kan komma att införas. Etiska riktlinjer bör naturligtvis inte stå i strid med lagregleringen men kan komplettera denna och sätta ett högt ideal för domarkåren.
Det kan diskuteras huruvida etiska riktlinjer kan gå längre för att värna grundläggande rättigheter än rättspraxis kräver. Som exempel kan nämnas det beslut (B 3549-09), som Högsta domstolen meddelade den 11 december 2009 om tillämpningen av de nya regler för bevisupptagning i hovrätt, vilka gäller sedan den 1 november 2008. Kan man tänka sig att etiska regler rekommenderar att kravet på personlig närvaro av den som döms skall vara strängare än det krav som HD ställer upp i sitt beslut? Ett sådant synsätt, som skulle kunna gå ut över det krav på effektivitet som de nya processreglerna syftar till, ställer i centrum domarrollen: skall domaren ha som ledstjärna att med god marginal verka för den enskildes rätt till en rättvis rättegång? Ett jakande svar är säkert främmande för svenska domare och man kan också fråga sig om detta slag av frågeställning hör hemma i etiska riktlinjer. Men arbetet med att utarbeta riktlinjer kan tvinga fram en nyttig diskussion av detta slags frågor.
5.2 Riktlinjer
Det finns såsom berördes ovan (2) åtskilliga internationella och utländska riktlinjer. Så gott som alla innehåller argument och resonemang som är av relevans för ett eventuellt svenskt dokument. De kan dock inte användas rakt av. Härtill är nationella skillnader alltför stora, t.ex. i fråga om rättskultur, värderingar, institutionella förhållanden och lagregleringens karaktär. Som exempel kan nämnas att de anglosaxiska riktlinjerna liksom Bangalore Principles framstår som påtagligt stränga i vad gäller domares privatliv och handlande utanför domstolen. Bl.a. avråds domare från att engagera sig i det politiska livet för att inte så tvivel om sin självständighet eller opartiskhet.
5.3 Rättspraxis
Naturligt nog kan spörsmål av det slag som kan beröras i etiska riktlinjer även behandlas i rättspraxis liksom i beslut av JK och JO. För ett exempel kan nämnas ett ärende från senare tid hos JO, i vilket denne riktade kritik mot en domare vid Värmlands tingsrätt för uttalanden som denne fällt vid ett sammanträde i ett skuldsaneringsärende.
5.4 Kvalitetsarbete m.m.
Det bedrivs utvecklingsarbete inom domstolsväsendet som syftar till att förbättra organisationen, arbetssätt, administrativa rutiner och andra åtgärder som främst rör domstolarnas inre arbete. Det kan vara fråga om granskningar på nationell nivå men även lokala initiativ. Detta arbetsfält bör i princip hållas utanför etiska riktlinjer och detsamma kan sägas om skilda praktiska anvisningar för arbetets bedrivande. Gränsen är dock långt ifrån skarp. Vissa frågor avseende arbetssituation, kvalitet, begriplighet, ledarskap och effektivitet illustrerar det. Ett exempel är att en ”engagerad och delaktig personal” är främsta framgångsfaktor inom domstolarna enligt Statskontoret, samtidigt som en sådan fråga mycket väl kan beröras i etiska riktlinjer. Detsamma kan sägas om flera av de frågor som Förtroendeutredningen behandlar. Utredningen föreslår bl.a. att det skall utarbetas strategier för domstolarnas arbete med bemötandefrågor, utformning av domar och beslut samt kontakter med medierna. Regeringen instämmer i förslaget och har gett Domstolsverket i uppdrag att stödja strategiarbetet.
6 Reglernas form och innehåll
Riktlinjernas form och innehåll måste i första hand bero av de syften som de skall tillgodose (avsnitt 3 ovan) och av innehållet i angränsande dokument, såsom dem som nämndes i avsnitt 5. De bör omfatta alla domare, de bör reglera verksamheten i tjänsten och i viss utsträckning aktiviteter utanför denna.
Man kan i ett första steg nöja sig med relativt kortfattade och allmänt hållna rekommendationer snarare än fasta förhållningsregler. Ett exempel är det nya norska dokumentet som utgörs av 15 principer; vissa kommentarer som ger konkretion åt principerna framstår dock som önskvärda. Ett sådant dokument kan byggas ut efter det mönster som många av ovan nämnda riktlinjer tillhandahåller i takt med att erfarenheter görs som stakar ut vad som lämpligen bör sägas. Ett annat sätt att vidareutveckla dem är att rekommendationer avges i enskilda frågor av ett för ändamålet inrättat organ.
Det går inte att generellt fastslå vad som bör regleras i etiska riktlinjer på det judiciella området, men flertalet dokument är ordnade efter vissa ämnesområden, såsom självständighet, opartiskhet, integritet, redbarhet, uppträdande, arbetets kvalitet, likabehandling, kompetens, verksamhet utanför domstolen, personliga förhållanden och liknande.
Som exempel på enskilda frågor som förekommer i de dokument som berörts ovan kan följande nämnas: Relationen till massmedier. Kriterier för jäv och sidouppdrag. Bemötande av parter och bevispersoner. Domarnas uppträdande. Attityder och värderingar. Domares handlande utanför tjänsten/på fritiden. Domares vandel. Uttalanden om gällande rätt utanför dom. Gränser för domares uttalanden. Domares möjligheter att konsultera utomstående om hon har en besvärlig rättsfråga. Krav på domares effektivitet. Krav på domares fortbildning. Domarens uppträdande i rätten. Atmosfären i rättssalen. Medling och förlikning. Förhållandet till advokater och åklagare. Domarens relation till andra personer som är verksamma i domstolen. Bruk av domartiteln utanför tjänsten. Rådgivning eller annat engagemang i rättsliga tvister. Deltagande i det politiska livet. Medlemskap i organisationer och föreningar. Domares vänkrets på Facebook. Domares iakttagande av andra professioners etiska regler, t.ex. advokaters regler om intressekonflikter. Det kan noteras att många av de frågor som Förtroendeutredningen (SOU 2008:106) lyfter fram som viktiga för förtroendet för rättskipningen berörs i etiska riktlinjer, t.ex. tillgänglighet, bemötande, öppenhet, domars begriplighet, upplysning om domstolarnas verksamhet och domarnas uppträdande.
7 Institutioner för utformning av riktlinjerna och deras efterlevnad
Domstolsväsendets förvaltning organiseras på olika sätt i olika europeiska länder. Några grundmodeller kan dock urskiljas. Den nordeuropeiska innebär att ”domstolsverk” svarar för administration, budget, viss fortbildning mm. I Sydeuropa finns ”råd för domstolsväsendet” som inte har sådana förvaltningsuppgifter utan ett konstitutionellt skyddat ansvar för domares rekrytering, utbildning, utvärdering, utnämning, befordran, förflyttning liksom för disciplinåtgärder mot domare m.m. En tredje modell, vanlig i Mellaneuropa, innebär att det inte finns något organ inskjutet mellan domstolsväsendet och den centrala nivån utan de nämnda funktionerna ligger kvar hos exempelvis justitieministeriet. Alla modellerna har sina för- och nackdelar. Man kan fråga sig om nyttan och behovet av etiska riktlinjer skiljer sig från en institutionell modell till en annan. Svaret är nog att det inte behöver vara fallet. En självreglering av detta slag kan tillgodose viktiga syften i alla systemen. Det bör dock noteras att riktlinjerna bör vara relativt detaljerade om de skall tjäna som grundval för beslut om disciplinära åtgärder.
Det behövs ett organ som har legitimitet att utforma riktlinjerna. I Frankrike, för att ta ett exempel, är det i lag fastslaget att Conseil supérieur de la magistrature har den uppgiften. I flera anglosaxiska länder, t.ex. i USA, utformas riktlinjerna av officiella, självstyrande organ (med disciplinära uppgifter) som även övervakar riktlinjernas efterlevnad. I flertalet kontinentaleuropeiska länder ses däremot riktlinjerna främst som ett rättesnöre, som inte grundar rättigheter för en part som är missnöjd med en domare. Disciplinära åtgärder vidtas här av statliga organ med tillämpning av officiella regler vilka dock kan fyllas ut med riktlinjerna.
För svensk del planerar som framgått Juseks domstolssektion och Domareförbundet att utarbeta riktlinjer. Ett alternativ kunde möjligen vara ett ordinärt internt tillsynsorgan för domstolsväsendet av det slag som förordats av Justitiekanslern, förutsatt att organet har ett tillräckligt mått av självständighet. En sådan ordning skulle likna den som tillämpas i Norge, där det är Udvalget for dommere – ett organ inom Domstolsadministrasjonen – som är ansvarigt organ.
Etiska riktlinjer för domare är en angelägenhet inte bara för domarprofessionen själv utan även för andra intressenter. Det gäller kanske framför allt allmänheten, men även andra delar av rättsväsendet har ett intresse i saken. Som framgått har det framhållits av advokatkåren i Norge. Valet av det organ som tar fram riktlinjer och det förfarande som brukas är viktiga för legitimiteten.
8 Riktlinjer om god åklagarsed?
Den föregående framställningen har skjutit in sig på domarna. Men mycket som sägs om dessa är tillämpligt även på åklagarna. Det är allmänt erkänt att de har en mycket stor makt; en åklagares beslut är i många fall av avgörande betydelse för den misstänkte/tilltalade.
Rent allmänt kan sägas att området för riktlinjer avseende god åklagarsed får anses vara mindre än motsvarande område för god domarsed, främst därför att åklagarnas verksamhet är mer ingående reglerad i rättegångsbalken och andra författningar. Det hindrar inte att riktlinjer kan vara värdefulla som komplement till lagstiftningen. En åklagare kan sägas spela flera roller i sin yrkesutövning, vilket ställer stora krav av etiskt slag på åklagarens beslutsfattande. Exempel på ämnen som skulle kunna beröras är förutsättningarna för åtal, kravet på objektivitet, vikten av skyndsam handläggning och hänsynsfullhet gentemot en misstänkt liksom relationerna till målsäganden, försvararen, vittnen, rätten och medierna. Även de krav på motivering som kan ställas när en åklagare beslutar att inte åtala kunde beröras.
Det finns åtskilliga riktlinjer avseende god åklagarsed vilka är av stort intresse. Här kan nämnas dokument utarbetade av FN, och dokument på europeisk nivå. Värdefulla riktlinjer har utfärdats för de amerikanska delstaternas Attorney Generals, som bl.a. är högsta åklagare i sina stater. Ett synnerligen omfattande dokument, National Prosecution Standards, ger riktlinjer för amerikanska åklagares arbete. Det innehåller etiska riktlinjer men utgör också en form av handbok för åklagares arbete. Åklagarna i England och Wales har koncisa men ändå upplysande riktlinjer som framför allt behandlar de omständigheter som talar för respektive emot ett beslut att åtala. I Australien finns riktlinjer som fortlöpande revideras; de framhäver fem principer som skall prägla åklagarnas arbete: fairness, openness, consistency, accountability, efficiency. De irländska åklagarna har kortfattade riktlinjer som bygger på fyra principer: independence, responsibility, integrity, competence. Här kan även nämnas ett kanadensiskt dokument.
9 Slutord
Domarkåren i Sverige har skäl att överväga nyttan av riktlinjer genom vilka verksamheten förankras i ett etiskt ideal. Även om det material som här presenterats pekar på åtskilliga svårigheter har dock – enligt min mening – argumenten för en sådan självreglering större tyngd än de argument som pekar i motsatt riktning. De syften som nämns i avsnitt 3 kan knappast uppnås med mindre det finns skriftliga rekommendationer. Inte minst med tanke på den ansträngda arbetssituationen i domstolarna kan arbetet med att utforma sådana riktlinjer vara till nytta.
Det finns dock en misstro i domarkåren mot värdet av riktlinjer. Kan det vara så att domarna i Sverige ser sig som pragmatiska tjänstemän som inte gärna vill göra sig märkvärdiga och bara motvilligt brukar ord som rättvisa och etik? Det är i så fall en form av jantelag som kåren riktar mot sig själv men som framstår som missriktad i det nya judiciella landskap som träder fram (se avsnitt 1) och som bidragit till att domarna i allt fler länder antagit eller planerar att anta etiska riktlinjer.
Dock: varför skall just domare ha etiska rekommendationer? Och inte säg polisens eller kriminalvårdens personal? Ett svar är att domarkåren skall vara garanten för att rätt skipas – det yttersta värnet mot maktmissbruk och godtycke – varför domarna måste åtnjuta medborgarnas förtroende. Särskilt om ett utslag går en medborgare emot skall denne vara övertygad om domarens rättrådighet. Ett annat svar är att även poliser och kriminalvårdare har nytta av sådana riktlinjer och har sådana.
Ett motsvarande resonemang kan föras om åklagarna, särskilt med tanke på den makt som de besitter, låt vara att utrymmet för riktlinjer troligen är mindre för dem än för domarna.
Claes Sandgren
Innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet
* Inlägget kommer att publiceras med fotnotshänvisningar i JT 2009–10 nr 3.
Repliker
Denna publikation saknar repliker.
Du måste vara inloggad för att skriva en replik.