Domarjäv – några ytterligare kommentarer

Skapad 2010-02-01 20:13:36, av Carl Lindstrand, uppdaterad 2010-02-24.

Inledning
Wiweka Warnling-Nerep analyserar Regeringsrättens avgörande i RÅ 2009 ref. 8 enligt vilket Regeringsrättens majoritet funnit att ett bolags jävsinvändning mot en adjungerad ledamot av kammarrätten som var tjänstledig från Skatteverket inte varit befogad. Warnling-Nereps slutsats är att Regeringsrätten hamnat rätt i detta ställningstagande. Jag delar inte denna uppfattning och vill därför tillföra några påpekanden och reflektioner i egenskap av det ombud som företrädde det invändande bolaget i det aktuella rättsfallet (och som alltjämt företräder bolaget vid det klagomål som sedermera har anhängiggjorts vid Europadomstolen, bland annat i anledning av den jävsfråga som aktualiserades i RÅ 2009 ref. 8).
Innehåll
Såvitt gäller bedömningen av sakomständigheterna vill jag inledningsvis ifrågasätta den utgångspunkt som framskymtar i Regeringsrättens avgörande (och som Warnling-Nerep synes godta) att det beslut som RÅ 2009 ref. 8 avsåg var relativt oviktigt då den ledamot invändningen avsåg ”deltog […] endast som en av tre ledamöter vid beslut om avslag på begäran om muntlig förhandling”. Såvitt avser frågan om beslutets betydelse förtjänar att framhållas att rätten till muntlig förhandling utgör ett krav enligt Europakonventionens artikel 6:1. Det bör även framhållas att det aktuella fallet rörde tvångsåtgärder, vilket även aktualiserar den enskildes rätt till respekt för privatliv och korrespondens enligt konventionens artikel 8. Ett beslut om muntlig förhandling i ett sådant mål måste därför tillmätas större vikt än vad Regeringsrätten gjort i RÅ 2009 ref. 8. Enligt min mening finns alltså inte något utrymme för att hävda att lägre krav på domares oväld skall ställas vid ett beslut av aktuell karaktär jämfört med när ett mål avgörs i sak genom dom. Annorlunda uttryckt är antingen Europakonventionens artikel 6:1, med dess krav på oavhängighet och opartiskhet, tillämplig fullt ut i ett specifikt fall eller ej. Mig veterligen finns ingen praxis från Europadomstolen som antyder att ett lägre krav på oavhängighet och opartiskhet skulle kunna föreligga beroende på ett besluts karaktär i ett fall då artikel 6:1 befunnits vara tillämplig. Argumentet att ”bundenhet till själva saken saknades” övertygar inte enligt min mening. Eftersom ”saken” i det aktuella fallet rörde bolagets rätt till muntlig förhandling i ett mål om tvångsåtgärder där Skatteverket var part kan det knappast råda någon tvekan om att de krav på oavhängighet och opartiskhet som ställs enligt artikel 6:1 varit tillämpliga fullt ut.
Warnling-Nerep observerar att omständigheterna i Belilos skiljer sig från RÅ 2009 ref. 8. i avseendet att det rörde sig om en ensam ledamot i en nämnd i det förra och en av tre ledamöter i en kollegial domstol i det andra fallet. Förhållandet att den ledamot mot vilken invändning riktades endast deltog som en av flera ledamöter i en kollegial domstol kan emellertid inte heller per automatik leda till slutsatsen att kammarrättens sammansättning varit godtagbar med hänsyn till kraven på oavhängighet och opartiskhet enligt artikel 6:1. Exempelvis kan erinras om att nämnden i Sramek mot Österrike bestod av inte mindre sju ledamöter, varav ordföranden var lagfaren domare. Inte desto mindre fann Europadomstolen att kravet på opartiskhet inte varit uppfyllt. Detta med hänsyn till att en av ledamöterna, som var tjänsteman vid den tyska delstatsregering som uppträdde som part i förfarandet, befann sig i en underordnad position till en representant som förde delstatsregeringens talan. Det är särskilt intressant att notera att Europadomstolen noterade att det ombudet inte haft några möjligheter att ge ledamoten några instruktioner och att ingenting indikerat att någon påverkan faktiskt förekommit. Med andra ord saknades skäl att ifrågasätta ledamotens subjektiva opartiskhet. Likväl fann Europadomstolen, uppenbarligen med tillämpning av synsättet att det är centralt att allmänhetens förtroende för domstolarna upprätthålls genom att domstolarna rent objektivt framstår som opartiska, att:
[w]here, as in the present case, a tribunal’s members include a person who is in a subordinate position, in terms of his duties and the organisation of his service, vis-à-vis one of the parties, litigants may entertain a legitimate doubt about that person’s independence. Such a situation seriously affects the confidence which the courts must inspire in a democratic society.
Warnling-Nerep menar uppenbarligen inte att förhållandet att det rörde sig om en ”nämnd” i Belilos och en etablerad ”domstol” i RÅ 2009 ref. 8 skall ges någon självständig betydelse (jämför härvid Warnling-Nereps summering av rättsläget avseende svenska nämnder i Rätten till domstolsprövning & rättsprövning) men jag vill likväl för ordningens skull framhålla att det är viktigt att observera att fallet Belilos inte kan särskiljas från RÅ 2009 ref. 8 på denna grund. I sammanhanget är det viktigt att minnas att det dömande organets formella beteckning av ”domstol”, ”nämnd”, osv. inte har någon betydelse vid en bedömning enligt artikel 6:1. Där den svenska översättningen av konventionstexten talar om ”domstol” så talar de engelska och franska originaltexterna av artikel 6:1 om ”tribunal”, vilket på de språken även innefattar nämnder eller, som Danelius uttrycker det, ”domstolsliknande organ”. I sammanhanget förtjänar särskilt att erinras om att Europakonventionens begrepp skall ges en ”autonom” tolkning, dvs. oberoende av den innebörd som begreppen må ha i de nationella rättssystemen. Samma krav på oavhängighet och opartiskhet gäller alltså när det väl etablerats att det rör sig om en ”domstol” i konventionens mening, alldeles oavsett vilken benämning eller formell ställning det dömande organet må ha enligt den inhemska rättsordningen.
Jag får däremot intrycket att Warnling-Nerep, då hon särskiljer RÅ 2009 ref. 8. från Belilos, fäst särskild vikt vid förhållandet att Danelius hänför fallet Belilos till kategorin ”intresseledamöter”. Danelius behandlar förvisso intresseledamöter som ett särskilt problem vad avser frågan om oavhängighet och opartiskhet i sin kommentar. Jag tror dock att man skall vara försiktig med att extrapolera utifrån detta. Som jag läser Danelius är avsikten snarare att just illustrera de särskilda problem som kan uppstå då sådana ledamöter förekommer, än att peka på en särskild kategori som bedöms på ett visst särskilt sätt av Europadomstolen. I sammanhanget kan även noteras att van Dijks och van Hoofs auktoritativa kommentar till Europakonventionen inte tar upp intresseledamöter som någon särskild kategori vid behandlingen av frågan om oavhängighet och opartiskhet.
En annan sakomständighet beträffande RÅ 2009 ref. 8. värd att kommentera är att Regeringsrätten bland annat fäst vikt vid att ledamotens ”tidigare tjänstgöring hos Skatteverket avsett annan verksamhet än sådan som var aktuell i målet hos kammarrätten och även att hon arbetat på annat håll i landet än den enhet hos Skatteverket som förde talan i målet”. Detta kan sättas ifråga eftersom vederbörande, som framgår av det av Regeringsrätten återgivna yttrandet från presidenten för Kammarrätten i Stockholm, har varit verksam såväl som processförare för Skatteverket som ”rättslig kontaktperson i förfarande och process” och ”funktionsansvarig för förfarande- och processfrågor”. Frågan i vad mån vederbörande i egenskap av ”rättslig kontaktperson” och ”funktionsansvarig för förfarande- och processfrågor” kan ha deltagit i Skatteverkets interna normgivning (varvid exempelvis avses Skatteverkets handledningar vilka enligt min erfarenhet tillmäts förhållandevis stor vikt vid tolkningsfrågor även av andra än Skatteverket självt) aktualiserar en särskild problematik då rådgivande och dömande funktioner kan vara oförenliga. Detta med hänsyn till att ledamöter som deltagit i normgivande arbete kan känna sig bundna av de ståndpunkter de då intagit. Mer centralt är dock att ledamoten verkat som processförare, dvs. som ombud för Skatteverket i processer inför förvaltningsdomstolarna. Det framstår inte som ett orimligt argument att en objektiv betraktare kan hysa legitima tvivel om en sådan ledamots opartiskhet i mål där Skatteverket företräds av en annan processförare. Som jämförelse skulle det med all säkerhet te sig som uteslutet att en tjänstledig advokat skulle kunna delta som ledamot i ett mål där annan advokat verksam vid samma byrå uppträder som ombud – oavsett hur stor byrån må vara och oavsett om de bägge advokaterna verkat vid olika kontor i landet.
Det sagda berör för övrigt den jävsproblematik som Miljööverdomstolen hade anledning att ta ställning till i fallet MÖD 2007:44 och som bolaget, trots att det inte framgår av Regeringsrättens referat, även särskilt hänvisade till i RÅ 2009 ref. 8. I det ifrågavarande målet fann Miljööverdomstolen att förhållandet att en sakkunnig ledamot uppträder som ombud vid den domstol som han eller hon i första hand tillhör medförde tvivel om domstolens objektiva opartiskhet. Vidare konstaterades att om den sakkunniga ledamoten tillåts vara ombud, bör ledamöterna vid den domstolen anses jäviga. Vad skulle, med beaktande av detta resonemang, hända med kammarrättens ledamöter i det fall tidigare adjungerad ledamot från Skatteverket uppträder som processförare för Skatteverket inför den kammarrätt där vederbörande deltagit som sådan ledamot? Fallet understryker enligt min mening ytterligare den generella problematik rörande så kallade adjungerade ledamöter som Warnling-Nerep framhåller. Så länge systemet består, eller åtminstone inte kringgärdas med tillräckliga garantier för att undvika dylika jävssituationer, lär vi få se fler fall liknande RÅ 2009 ref. 8. Även jag får därför uttrycka min tillfredställelse över att Kammarrätten i Stockholm fattat det kloka beslutet att inte längre rekrytera tjänstemän från Skatteverket och Försäkringskassan som adjungerade domare.
Jag noterar avslutningsvis att det inte är utan viss vånda som Warnling-Nerep kommit fram till ståndpunkten att Regeringsrätten hamnat rätt i RÅ 2009 ref. 8. Som torde framgå av ovan kommer alltså jag, liksom andra, till en annan slutsats. Sammanfattningsvis menar jag att det inte bara finns anledning att ifrågasätta varför Regeringsrätten inte redovisat någon analys av det av bolaget åberopade fallet Belilos utan jag menar att analogin till detta fall, trots de olikheter som må föreligga, är fullt hållbar. Härvid kan avslutningsvis framhållas att polistjänstemannen i Belilos faktiskt haft en starkare ställning som självständig domare då vederbörande hade ett relativt långt förordnande på fyra år, jämfört med skattetjänstemannen i RÅ 2009 ref. 8. vars förordnande skulle gå ut inom ett år vid tidpunkten för det aktuella beslutet (vilket för övrigt är en omständighet som inte ens framgår av Regeringsrättens referat). Frågan om denna analogis hållbarhet, eller om jävsfrågan i RÅ 2009 ref. 8. rent av inte varit så uppenbar som Regeringsrättens skiljaktiga ledamot funnit, får förhoppningsvis sitt svar i sinom tid då frågan alltså aktualiseras i ett klagomål som anhängiggjorts i Europadomstolen. Det är emellertid, i likhet med vad Warnling-Nerep ger uttryck för, min förhoppning att vi inte skall behöva vänta på ett sådant avgörande för att fördjupa denna viktiga och välbehövliga debatt. En första rimlig ansats från lagstiftarens sida vore tillsättandet av en utredning för att nu grundligt inventera den jävsproblematik som systemet med adjunktionsanställningar vid svenska domstolar uppenbarligen kan ge upphov till.
Carl Lindstrand
Advokat, civilekonom, Lindstrand Leffler Advokatbyrå
* Inlägget kommer att publiceras med fotnotshänvisningar i JT 2009–10 nr 3.
Repliker
Denna publikation saknar repliker.
Du måste vara inloggad för att skriva en replik.