Kvittning i konkurs

Skapad 2010-02-24 17:25:29, av Ronney Hagelberg, uppdaterad 2010-02-24.

Inledning
Kan en fordran, som blir en fullgången penningfordran efter beslut om konkurs men som har sin grund i ett avtal som träffats före konkursen, utnyttjas vid kvittning enligt 5 kap. 15 § konkurslagen (1987:672)?
Innehåll
1. Inledning
NJA 2009 s. 291 behandlar en konkursborgenärs möjlighet att kvitta sin fordran mot konkursboets skuld till konkursborgenären. I rättsfallet gör Högsta domstolen viktiga principiella uttalanden om den grundläggande fordringsrättsliga frågan; när föreligger en penningfordran som beror av flera successivt inträffade omständigheter när enligt lag fordran måste föreligga vid en viss tidpunkt, den s.k. kritiska tidpunkten, för att rättsligt kunna göras gällande. Rättfallet aktualiserar problematiken om en fordran som har sin grund i ett avtal före den kritiska tidpunkten och då utgör en naturafordran men som därefter blir en fullgången penningfordran, kan utnyttjas vid kvittning enligt 5 kap. 15 § konkurslagen. Högsta domstolens avgörande innebär också ett klarläggande av andra frågor som gäller kvittning i konkurs.
Kvittning i konkurs innebär att en konkursborgenär genom egna åtgärder får avräkna sin fordran hos konkursgäldenären mot sin skuld till denne. Kvittning har beskrivits som en form av exekution utan exekutionstitel (se prop. 1979:94 s. 25). Medges kvittning får borgenären betalt för sin fordran vilket sällan är fallet om borgenären istället måste nöja sig med utdelning i konkursen. Detta gäller särskilt om borgenärens fordran inte är förmånsberättigad eller utgör massafordran. Reglerna om kvittning i konkurs har bedömts som generösa för konkursborgenärerna (se Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs, 2:a uppl., 1994, s. 254). Vid kvittning benämns den fordran som avräkning sker av, huvudfordran medan den fordran som används vid avräkningen benämns, motfordran. Parterna kan komma överens om kvittning, kvittningen bygger då på avtal, s.k. frivillig kvittning. Kvittning kan också ske genom en åtgärd från ena partens sida även om andra parten motsätter sig detta, s.k. tvångskvittning. Vid sådan kvittning avger ena parten en kvittningsförklaring, meddelar andra parten att han eller hon avräknar sin motfordran mot dennes huvudfordran.
För kvittning i konkurs gäller dels de allmänna kvittningsförutsättningarna dels de särskilda förutsättningarna för kvittning enligt konkurslagen. De allmänna kvittningsförutsättningarna är (se Rodhe, Knut, Obligationsrätt, 1956, s. 53 ff. och Lindskog, Stefan, Kvittning, 2:a uppl., 1993, passim): 1. Motfordran skall enligt huvudregeln vara gällande, dvs. kunna indrivas vid domstol. 2. Motfordran måste vara mätbar med huvudfordringen, dvs. avse samma myckenhet. 3. Motfordran måste vara förfallen till betalning. 4. Motfordran och huvudfordran skall enligt huvudregeln vara ömsesidiga, dvs. gälla samma parter. 5. Huvudfordrans karaktär får inte utesluta kvittning. För kvittning i konkurs gäller därutöver enligt 5 kap. 15 § första styck-et konkurslagen bl.a. att huvudfordran måste föreligga när konkursbeslutet meddelades och enligt 5 kap. 16 § första stycket samma lag att en fordran mot konkursgäldenären som förvärvats från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § konkurslagen angivna fristda-gen inte får användas till kvittning om inte förvärvet med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinärt. Även om förvärvet är ordinärt får fordran inte användas för kvittning om borgenären vid förvärvet hade skälig anledning anta att gäldenären då var insolvent.
Det kan i olika rättsliga sammanhang vara nödvändigt att fastställa när en fordran eller en förpliktelse skall ha uppkommit. Ibland måste en fordran föreligga vid en bestämd tidpunkt för att kunna göras gällande, den s.k. kritiska tidpunkten. I många fall kan det vara enkelt och närmast självklart när en fordran har uppkommit, t.ex. vid penninglån. I andra fall kan det vara svårare att fastställa när en fordran eller förpliktelse har uppkommit. Detta kan t.ex. gälla vid preskription; om en förvärvad fordran skall kunna användas vid kvittning; om en fordran skall kunna göras gällande i en konkurs och vid kvittning i konkurs; vid företagsrekonstruk-tion eller skuldsanering, om en fordran i konkurs skall utgöra en massafordran; vid varaktiga avtalsförhållanden och andra fall av kontinuerlig prestationsskyldighet; när en avgången bo-lagsman ansvar för förpliktelse i ett handelsbolag upphör; när olika offentligrättsliga fordringar såsom skatter och avgifter uppkommer. I vissa fall krävs en enstaka omständighet, i andra fall flera successivt inträffade omständigheter för att en fordran skall ha uppkommit. Frågan som därvid aktualiseras är vilka kriterier som skall tillämpas för att avgöra när en fordran som grundar sig på flera successivt inträffade omständigheter skall anses ha uppkommit, dvs. vara fullgången. Finns det i sådana situationer några generella kriterier som bestämmer en fordrans uppkomst, oberoende av i vilket sammanhang detta sker eller är detta beroende av de speciella förutsättningar som gäller där fordran aktualiseras?
Denna fråga besvarar Högsta domstolen i NJA 2009 s. 291. Rättsfallet aktualiserar följande rättsfrågor; kan en fordran som uppkommit under konkursgäldenärens företagsrekonstruktion utnyttjas för kvittning i den efterföljande konkursen, kan kvittning ske när konkursboets ford-ran mot en konkursborgenär vilken grundas på ett avtal före konkursbeslutet men blir en fullgången penningfordran först efter denna tidpunkt.
2. Fakta i målet
Tingsrätten beslutade den 9 oktober 2003 om företagsrekonstruktion för HGL Flen AB (HGL). ProCell i Linköping AB (ProCell) hade vid tidpunkten när rekonstruktionen inleddes en fordran på HGL om 354 697 kr. HGL gjorde under företagsrekonstruktionen flera beställ-ningar hos ProCell av elektroniska produkter och betalade därvid 221 390 kr i förskott till ProCell. Företagsrekonstruktionen misslyckades varför tingsrätten den 19 januari 2004 försatte HGL i konkurs. Före konkursen hade HGL:s verksamhet överlåtits till ett annat bolag. Leveranstidpunkten för de varor som HGL hade beställt av ProCell hade ännu inte inträtt vid konkursutbrottet. Konkursboet fordrade aldrig leverans då denna istället skedde till det företag som hade förvärvat HGL:s verksamhet. Konkursboet begärde istället att ProCell skulle betala tillbaka de erlagda förskotten till konkursboet. ProCell gick inte med på detta och invände att ProCell hade rätt att kvitta sin fordran mot konkursboets fordran mot ProCell avseende de i förskott erlagda betalningarna. Konkursboet bestred att rätt till kvittning förelåg och yrkade att tingsrätten skulle förplikta ProCell att till konkursboet utge 221 390 kr jämte ränta. ProCell bestred käromålet och vidhöll att rätt till kvittning förelåg.
Det var ostridigt i målet att ProCell vid konkursutbrottet hade en fordran mot konkursboet om 354 697 kr, vilken hade uppkommit före det att ansökan om företagsrekonstruktion hade gjorts och att HGL vid konkursutbrottet hade en fordran på förskottsbetalningar mot ProCell om 221 390 kr som hade uppstått medan företagsrekonstruktionen av HGL pågick.
3. Domstolarna
Underinstanserna ansåg att den omständigheten att konkursboets fordran hade uppkommit under en föregående företagsrekonstruktion inte hindrade ProCell att kvitta i konkursen och att förutsättningarna för att ProCell hade rätt att kvitta sin fordran mot konkursboets fordran mot ProCell var uppfyllda, varför konkursboets talan ogillades. I Högsta domstolen bereddes parterna tillfälle att yttra sig i frågan om den rättsliga betydelsen av att ProCell var leveransskyldigt när konkursbeslutet meddelades och att konkursbolaget då inte hade krävt återbetalning av förskottet, varför tvisten i Högsta domstolen delvis kom att få en annan inriktning än i underinstanserna. I fortsättningen redovisas därför endast Högsta domstolens bedömning av tvisten.
Högsta domstolen prövade inledningsvis om konkursboets invändning att konkursboets fordran mot ProCell hade uppkommit under den företagsrekonstruktion som föregick konkursen, utgjorde hinder mot att kvitta i den efterföljande konkursen. Högsta domstolen konstaterade att konkursboets fordran avsåg återbetalning av förskott enligt ett leverensavtal som HGL hade ingått med ProCell under den företagsrekonstruktion som föregick konkursen. Då något avrop inte hade skett vid konkursbeslutet begärde konkursboet att förskottet skulle återbetalas. Eftersom kvittning enligt 2 kap. 21 § första stycket lagen (1996:764) om företagsrekonstruk-tion inte får ske under den föregående rekonstruktionen, förelåg det enligt konkursboet också hinder mot kvittning i den efterföljande konkursen.
Det fanns enligt Högsta domstolen vare sig i konkurslagen eller i lagen om företagsrekonstruktion någon bestämmelse som hindrade att kvittning kunde ske av fordringar som uppkommit under konkursgäldenärens företagsrekonstruktion. Att en borgenär får kvitta i gäldenärens konkurs när han eller hon inte får kvitta under en föregående företagsrekonstruktion, innebär att borgenären typiskt sett får ett mindre intresse av att företagsrekonstruktionen lyckas. I dansk och norsk rätt finns lagbestämmelser som hindrar kvittning i en situation som den förvarande. Fram till 1975 gällde enligt 121 § fjärde stycket konkurslagen (1921:225) be-gränsningar i rätten att kvitta när konkursen hade föregåtts av en offentlig ackordsförhandling. Då lagstiftaren enligt förarbetena till 1975 års ändringar i konkurslagen var klar över att de nya kvittningsbestämmelserna, vilka i sak oförändrade har överförts till den nu gällande konkurslagen, kunde det enligt Högsta domstolen inte komma ifråga att utan lagstöd, införa en sådan begränsning av rätten att kvitta. Detta gäller även om frågan om kvittning möjligen hade förbisetts vid tillkomsten av lagen om företagsrekonstruktion.
Högsta domstolen prövade därefter om kravet på mätbarhet utgjorde hinder mot kvittning. Högsta domstolen konstaterade att vid tiden för konkursbeslutet avsåg konkursboets krav mot konkursborgenären, leverans av de beställda varorna (elektroniska produkter), vilket motsvarade vad konkursboet hade betalat i förskott. I och med att konkursborgenärens fordran utgjorde en penningfordran kunde kvittning inte ske så länge konkursbolagets rätt att begära leverans stod kvar, dvs. utgjorde en naturafordran.
Högsta domstolen prövade därefter om det faktum att konkursboets penningfordran hade uppkommit efter konkursbeslutet utgjorde hinder mot kvittning då konkursboets fordran hade sin grund i de beställningar som HGL gjorde hos ProCell under HGL:s företagsrekonstruktionen, dvs. före konkursbeslutet. Högsta domstolen fann att konkursboets penningfordran mot konkursborgenären som vilade på ett avtal träffat före konkursen, hade uppkommit efter konkursbeslutet i och med att konkursboet inte hade begärt leverans och ProCell heller inte hade begärt att få leverera.
Högsta domstolen prövade slutligen om detta förhållande kunde anses tillräckligt för att ford-ringen skulle anses ha förelegat vid konkursbeslutet för att bli föremål för kvittning enligt 5 kap. 15 § konkurslagen. Att en fordran inte slutligt har uppkommit vid en viss speciell tidpunkt hindrar enligt Högsta domstolen inte att fordran i en specifik tillämpningssituation ändå kan anses ha förelegat vid tidpunkten ifråga. Detta gäller om åtminstone visst eller vissa – om än inte alla – för fordringens slutliga tillblivelse nödvändiga omständigheter har förlegat vid tidpunkten ifråga. Det finns enligt Högsta domstolen inte någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran skall anses ha uppkommit. Att en fordran inte sällan sägs ha uppkommit när den ”väsentliga grunden” för fordran förelåg, kan inte uppfattas som en tillämpning av en styrande rättsprincip, utan torde närmast vara att förstå som ett sätt att legitimera eller bekräfta en slutsats som vilar på de överväganden som det särskilda fallet föranle-der. Av stor betydelse för frågan om tiden för en fordrans uppkomst – när omständigheterna är sådana att fordringen vid den kritiska tidpunkten kan sägas ha varit svävande – är syftet med den bestämmelse som tillämpningen gäller. Huruvida kvittning enligt 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen skall tillåtas när det vid konkursbeslutet inte föreligger någon fullgången huvudfordran men som sedermera blir fullgången, bör enligt Högsta domstolen avgöras med beaktande av bestämmelsens syfte samt allmänna konkursrättsliga principer och de ändamål som dessa vilar på.
Om en konkursborgenär kan styra över att en vid konkursbeslutet ofullgången huvudfordring blir fullgången under konkursen kan enligt Högsta domstolen goda skäl anföras för att kvittning skall få ske. Detta är emellertid inte förhållandet här. Hade ProCell vägrat att leverera till konkursbolaget för att tillskapa en kvittningsrätt skulle kvittning inte ha varit tillåten. Detta gäller inte endast före konkursen utan också under denna. Högsta domstolen åberopar därvid bl.a. NJA 1995 s. 356. En kvittningsgill huvudfordran har enligt Högsta domstolen förutsatt att konkursboet inte ropade av varor enligt det med ProCell träffade avtalet för att istället kräva återbetalning av förskotten. Konkursboets naturafordran skulle då ha förvandlats till en penningfordran och därmed kunna infrias kvittningsvis. Att penningfordrans uppkomst således har varit beroende av konkursboets åtgärd talar enligt Högsta domstolen mot att tillåta kvittning.
Rätt till kvittning innebär att borgenären får en opåräknad fördel, då han eller hon före konkursbeslutet inte kunnat räkna med att fordringen hos gäldenären skulle kunna säkras genom kvittning i en eventuell konkurs. Detta skulle vara mindre förenligt med principen om borgenärernas lika ställning och den s.k. frysningsprincipen, vilken innebär att förhållandena vid konkursbeslutet så långt som möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen. En kvittningsrätt leder till att konkursförvaltaren, för att undvika den omfördelning mellan konkursborgenärerna som en kvittning för med sig, skulle kunna känna sig föranledd att begära leverans för att därefter sälja varorna vidare, vilket typiskt sett skulle vara mindre ändamålsenligt. Ett alternativ för att hindra kvittning är att konkursboet överlåter sina rättigheter enligt avtalet till en utomstående, som då får rätt till leverans mot betalning av köpeskillingen efter avdrag för förskottet. Även ett sådant arrangemang kan enligt Högsta domstolen vara förenat med kostnader och andra olägenheter. Ovanstående talar enligt Högsta domstolen med betydande styrka mot att tillåta kvittningsrätt.
För kvittning talar enligt Högsta domstolen å andra sidan att om ett konkursbo väljer att leverera varor enligt ett avtal som konkursgäldenären ingått, får den köpande borgenären enligt rättspraxis infria sin köpeskillingsskuld genom kvittning med en konkursfordran. Konkursför-valtaren kan dock på olika sätt försöka förhindra att köparens konkursfordran kan kvittas genom att avstå från att fullgöra gäldenärens avtal. Detta har emellertid inte ansetts väga tillräckligt tungt för att hindra kvittning. I detta mål har huvudfordringen emellertid inte förelegat som fullgången vid konkursbeslutet och har vid denna tidpunkt inte kunnat infrias genom vare sig betalning eller kvittning. Att trots detta tillåta kvittning när huvudfordringen efter konkursbeslutet blir fullgången genom en åtgärd av konkursförvaltaren föreligger enligt Högsta domstolen inte. Starka skäl talar för att i föreliggande fall inte tillåta kvittning. Högsta domstolens slutsats blir därför att konkursbolaget när konkursbeslutet meddelats måste ha haft en sådan fordran som avses i 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen, dvs. en fullgången penningfordran. Konkursborgenären hade därför inte rätt att kvitta sin fordran mot sin skuld till konkursboet.
4. Skiljaktig mening
En ledamot var skiljaktig beträffande motiveringen huruvida kvittning kunde ske i och med att konkursboets fordran mot konkursborgenären blev en fullgången penningfordran efter konkursbeslutet. Den omständigheten att konkursboets fordran på återbetalning av förskottet emanerade från ett avtal som träffats före konkursen var enligt den skiljaktiga inte tillräckligt för att vid tillämpning av 5 kap. 5 § [(Sic.) Borde rätteligen vara 5 kap. 15 §.] första stycket konkurslagen, penningfordringen skulle anses ha förelegat vid konkursbeslutet eftersom omvandlingen till en penningfordran har förutsatt en uttrycklig eller konkludent överenskommelse mellan konkursboet och konkursborgenären. Då sådan överenskommelse träffades efter konkursbeslutet har konkursborgenären inte haft rätt att kvitta sin fordran mot konkursboets fordran.
5. Kommentar
Den första frågan som Högsta domstolen behandlar är om den omständigheten att konkursboets fordran mot konkursborgenären har uppkommit under den företagsrekonstruktion som föregick konkursen innebär hinder mot kvittning. Enligt 2 kap. 21 § första stycket lagen om företagsrekonstruktion (1996:764) får kvittning inte ske om parternas fordringar inte förelåg när ansökan om företagsrekonstruktion gjordes. Det finns inte någon bestämmelse vare sig i konkurslagen eller i lagen om företagsrekonstruktion som gäller kvittning i en senare konkurs för fordringar som uppkommit under konkursgäldenärens företagsrekonstruktion. Detta innebär enligt Högsta domstolen att en konkursborgenär får ett mindre intresse av att företagsrekonstruktionen lyckas. Då lagstiftaren enligt förarbetena till 1975 års ändringar i konkursla-gen var klar över att de nya kvittningsbestämmelserna öppnade en rätt till kvittning i konkurs när kvittningshinder förelegat under en föregående ackordsförhandling, kan det enligt Högsta domstolen inte komma ifråga att utan lagstöd införa en sådan begränsning av rätta att kvitta. Detta gäller även om frågan möjligen förbisetts vid tillkomsten av lagen om företagsrekonstruktion.
Kvittning innebär ett sätt för en borgenär att få betalt för en fordran. Att begränsa en sådan grundläggande rättighet bör enligt undertecknad ankomma på lagstiftaren att besluta om, varför en domstol inte utan lagstöd bör införa en sådan begränsning av rätten att kvitta. Det kan naturligtvis ifrågasättas hur långtgående en domstols rättsskapande verksamhet bör sträcka sig. Den bör enligt undertecknad i en situation som den förevarande inte användas till att begränsa en parts rätt att få betalt för sin fordran. Inte ens om det eventuellt skulle bero på ett förbiseende från lagstiftarens sida att en rätt till betalning genom kvittning föreligger, bör en domstol begränsa denna rätt. Den är viktigt för förutsebarheten i kommersiella relationer att det är lagstiftaren och inte domstolarna som inför begränsningar i en parts civilrättsliga rättigheter. Det bör inte heller vara domstolarnas uppgift att korrigera eventuella förbiseenden från lagstiftarens sida.
Den andra frågan som Högsta domstolen behandlar är om kravet på att motfordran och hu-vudfordran skall vara mätbara utgör hinder mot kvittning. Vid konkursbeslutet avsåg konkursbolagets anspråk leverans av varor intill ett värde som svarande mot det erlagda förskot-tet. Anledningen till att konkursbolagets fordran före konkursen enligt Högsta domstolen inte utgjorde en penningfordran utan en naturafordran framgår inte av Högsta domstolens dom. Enligt hovrätten hade tidpunkten för leverans inte inträffat när bolaget försattes i konkurs. Konkursbolagets fordran utgjorde därmed en naturafordran som inte kunde användas för kvittning gentemot konkursborgenärens penningfordran så länge som konkursbolagets rätt att begära leverans förelåg. Den grundläggande förutsättningen för kvittning, att det skall vara fråga om mätbara fordringar, fordringar som gäller samma myckenhet, har således inte varit uppfyllt. Högsta domstolens slutsats överensstämmer härvidlag med utgången i NJA 1995 s. 356.
Även om kvittningsförutsättningarna och då särskilt kvittning i konkurs måhända inte utgör det allra enklaste att tillgodogöra sig inom fordringsrätten, kan undertecknad ändå anse det vara något anmärkningsvärt att varken partsombuden eller ledamöterna i underinstanserna insåg att konkursboets fordran mot konkursborgenären före konkursbeslutet utgjorde en fordran på leverans av egendom, dvs. en naturafordran och därför inte kunde ligga till grund för kvittning. Någon diskussion om detta och huruvida konkursboets fordran blev en penninford-ran först efter konkursbeslutet förekommer överhuvudtaget inte i underinstansernas avgöranden. Detta förhållande uppmärksammades först i Högsta domstolen som beredde parterna att yttra sig i frågan om den rättsliga betydelsen över detta förhållande. Detta förklarar varför målet i Högsta domstolen kom att delvis få en annan inriktning än vad det hade i underinstan-serna.
Den tredje frågan som Högsta domstolen prövar är om konkursboets penningfordran mot konkursborgenären förelåg vid konkursbeslutet. Konkursboets penningfordran uppkom enligt Högsta domstolen i och med att konkursboet inte begärde leverans och konkursborgenären inte heller begärde att få leverera, dvs. efter konkursbeslutet. Fordran vilade dock på ett avtal som hade träffats före konkursen. Detta aktualiserar tidpunkten för en fordrans uppkomst och när en fordran skall anses vara fullgången. En fordran utgör ett rättsfaktum med en rättsföljd för gäldenären att prestera, i pengar eller i natura. Det kan också vara fråga om en s.k. negativ förpliktelse som innebär att avhålla sig från att prestera. En fordran kan uppkomma vid ett specifikt tillfälle men också under en tidsrymd där någon omständighet slutligen medför att fordran blir fullgången. I olika rättsliga sammanhang kan en s.k. kritisk tidpunkt föreligga för att en fordran skall kunna göras gällande. Att en fordran inte slutligt uppkommit vid en kritisk tidpunkt hindrar enligt Högsta domstolen emellertid inte att fordringen i en specifik rättstil-lämpningssituation ändå kan anses ha förelegat då, om åtminstone visst eller vissa – om än inte alla – för fordringens slutliga tillblivelse nödvändiga omständigheter förelegat vid tid-punkten. Enligt Högsta domstolen finns det inte någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran skall anses har uppkommit (jfr dock Mellqvist, Mikael, Fordringars uppkomst – några obeståndsrättsliga funderingar, Ratio omnia vinci, Vänbok till Tryggve Hellners, 1998, s. 178 f). Det finns således inte något allmängiltigt svar på frågan när en fordran eller förpliktelse uppkommer. Att fordran skulle uppkomma när den ”väsentliga grunden” för fordran föreligger, kan enligt Högsta domstolen inte uppfattas som en tillämpning av en styrande rättsprincip utan torde närmast vara att förstå som ett sätt att legitimera eller bekräfta en slutsats som vilar på de överväganden som det särskilda fallet föranleder. Någon motivering för detta påstående ger Högsta domstolen emellertid inte, varför det enligt domen inte är möjligt att bedöma huruvida den ”väsentliga grunden” för fordran tidigare har varit en styran-de rättsprincip. Welamson anser (se Konkursrätt, 1961, s. 441 f.) att den ”väsentliga grunden” för fordringsanspråket är ett skäligen tillintetsägande väsentlighetsrekvisit. Lindskog anser (se Preskription, 2:a uppl., 1993, s. 160) att påståendet att en fordran skall vara stiftad när den väsentliga grunden är för handen, är ett mycket intetsägande resonemang så länge som det saknas normer som pekar ut vilket rättsfaktum eller komplex av rättsfakta som är att betrakta som fordringens väsentliga grund. Lindskog anser vidare (se Lagen om handelsbolag och enkla bolag. En kommentar, s. 654 f.) att det är förfelat att försöka fastställa generella principer för när en fordran eller skuld skall anses ha uppkommit, utan måste istället avgörande vara syftet med den enskilda bestämmelsen. I förarbetena till konkurslagen (se prop. 1986/87:90, s. 123) uttalar dock departementschefen att i doktrinen har en allmän princip formulerats enligt vilken den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen skall få göras gällande. I NJA 1981 s. 801, ansåg Högsta dom-stolen att en provisionsfordran var ”i sådan väsentlig mån grundad på vad som förekommit före konkursbeslutet” att vad som hade skett därefter inte kunde ge fordringen karaktär av massafordran. Som stöd för att i föreliggande rättsfall som kriterium för fordrans uppkomst använda syftet med den bestämmelse vars tillämpning är ifråga, åberopar Högsta domstolen den juridiska doktrinen och justitierådet Palms tillägg i NJA 1989 s. 185 där hon uttalar. ”En utgångspunkt för hur begreppet fordringens eller skuldens tillkomst skall tolkas i det enskilda fallet måste vara ändamålet med den bestämmelse som tillämpningen gäller.”
Att Högsta domstolen i NJA 2009 s. 291 väljer att frångå departementschefens uttalanden i förarbetena till konkurslagen och domstolens bedömning i NJA 1981 s. 801 och införa ett nytt kriterium för när en förpliktelse skall anses föreligga och istället för den väsentliga grunden för fordran använda ändamålet med den aktuella lagregeln, finns enligt undertecknad inte an-ledning att kritisera. Detta kriterium torde vara lämpligare att använda än begreppet väsentliga grunden som ger föga vägledning när det gälla att bestämma dels vilka omständigheter som skall anses vara väsentliga i sammanhanget, dels när tillräckliga många omständigheter föreligger för att väsentlighetskravet kan anses vara uppfyllt. Kriteriet ändamålet med den aktuella lagregeln torde vara att föredra då detta i större utsträckning ger utrymme för att beakta om-ständigheterna i det särskilda fallet där frågan om fordrans uppkomst aktualiseras. När det som i föreliggande rättsfall är fråga om kvittning i konkurs skall tillåtas med en efter konkursen fullgången huvudfordran bör detta således avgöras med beaktande av syftet med 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen samt de allmänna konkursrättsliga principer och de ändamål som dessa vilar på.
Efter att ha ställt upp ovanstående kriterium prövar Högsta domstolen om konkursboets ford-ran mot konkursborgenären blivit fullgången efter konkursbeslutet och kan infrias genom kvittning med konkursborgenärens fordran. Så skulle enligt Högsta domstolen vara fallet om en borgenär kunnat styra över att en vid konkursbeslutet ofullgången huvudfordran blir fullgången under konkursen. Någon motivering för denna ståndpunkt redovisar emellertid inte Högsta domstolen. Detta förhållande är emellertid inte för handen i målet. Om istället borgenären/säljaren hade vägrat att leverera till konkursbolaget/köparen för att tillskapa en kvittningsmöjlighet skulle konkursbolagets fordran på återbetalning av förskotten ha varit skydda-de mot kvittning. Högsta domstolen åberopar här NJA 1995 s. 356 och uttalanden i doktrinen. Innebörden av detta är att ett kontraktsbrott enligt huvudregeln inte bör kunna leda till fördel i kvittningshänseende för den som begår kontraktsbrottet. En part skall inte genom eget kon-traktsbrott kunna försättas i en bättre situation än som annars gällt. För att konkursboets huvudfordran skall bli fullgången efter konkursen och kunna ligga till grund för kvittning, har detta enligt rättsfallet varit beroende av konkursboets åtgärd. Detta talar enligt Högsta domstolen mot att tillåta kvittning då rätt till kvittning innebär att borgenären får en opåräknad fördel eftersom han före konkursbeslutet inte kunde räkna med att fordringen hos gäldenären skulle säkras genom kvittning i en eventuell konkurs. Kvittning skulle också vara mindre förenligt med principen om borgenärernas lika ställning och den s.k. frysningsprincipen, att för-hållandena vid konkursbeslutet så långt som möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen. Av detta följer att konkursförvaltarens åtgärder enligt Högsta domstolen helst inte skall leda till en omfördelning mellan borgenärerna. Mot detta resonemang har undertecknad inte något att invända.
Ronney Hagelberg
Universitetslektor i civilrätt vid Stockholms universitet
* Inlägget kommer att publiceras i JT 2009–10 nr 4.
Repliker
Denna publikation saknar repliker.
Du måste vara inloggad för att skriva en replik.